Tarradalen – fjällpaddling i stort vatten
Många fjällvandrare har passerat genom den vackra Tarradalen på sin väg mot Padjelanta nationalpark. Men få har fått uppleva den ifrån sittbrunnen på en kajak. Lars Larsson och Simon Berglund trotsade väder och vind för att utforska en av landets vildaste älvar.
Text och foto: Lars Larsson
Regnet piskar i ansiktet och brättena på min genomblöta mygghatt blåser hela tiden upp av den hårda vinden. Jag håller den i ett stadigt grepp, samtidigt som jag balanserar på smala spänger över vattenmättad myrmark. Men det går inget vidare. Med ett två och en halv meter långt vindfång, i form av en forskajak fastspänd på ryggen, är det omöjligt att gå rakt och i vindbyarna trycks jag flera meter bakåt.
När vi till sist kämpat oss över krönet, ur fjällbjörkskogen och ut på den kala höjden, öppnar landskapet sig. Framför oss i dalen breder sjön Tarraure ut sig, inramad av höga snöfläckade toppar ur Tarrekaisemassivet. Vattenångan ligger tjock i luften och nedanför oss hörs ett starkt dån. Det är de mäktiga Ahkalmfallen i älven Tarraätno som leder vattnet vidare ner genom Tarradalen.
Det kan tyckas galet att ge sig ut på fjällvandring i sämsta möjliga väder med regn, stormvindar och översvämmade stigar som mer liknar bäckar att gå i. Men det är ju faktiskt vattensport vi håller på med. Och framför oss ligger tiotals kilometer outforskad forspaddling i utkanten av ett av Sveriges mest otillgängliga bergsområden. För en forspaddlare kunde livet knappast vara bättre.
Det var i slutet av juni 2008 som jag och Simon Berglund, då 33, från Umeå, gav oss ut på en veckas forspaddling på olika platser längs den norrländska fjällkedjan. Efter att ha värmt upp i norra Jämtland bestämde vi oss för att bege oss till Kvikkjokk, utgångspunkten för många vandrare som ger sig ut i Sarek eller den angränsande Tarradalen. Detta område anses vara den vildaste natur som finns i vårt land och här finns bara några få rösade leder.
“framför oss ligger tiotals kilometer outforskad forspaddling i utkanten av ett av Sveriges mest otillgängliga bergsområden”
Väl framme vid parkeringen i Kvikkjokk möts vi av en dånande Kamajokk som är fylld till bredden med frustande vitvatten. Både Tarraätno och Kamajokk ansluter till sjön Saggat i närheten av byn. De vandrare som har tänkt följa Padjelantaleden upp längs Tarradalen måste därför åka båt ungefär tre kilometer upp i Tarraätnos delta för att på så sätt komma förbi den vilda Kamajokk. Därifrån är det ytterligare runt 15 kilometers vandring upp till sjön Tarraure där vi tänkt börja paddla. Så vitt vi känner till har ingen tidigare paddlat denna älv, vilket gör det extra spännande.
Nere vid Kvikkjokks brygga möter vi upp Björn Sarstad, han är åretruntboende i byn och har kört fjällvandrare med båt över Saggat och upp i Tarraätnos delta i åratal. Det duggregnar lätt och Björn är klädd i gummistövlar och ett grönt regnställ när han möter oss. Han blir direkt nyfiken på våra kajaker och vår utrustning och frågar ut oss om allt vad forspaddling heter. Han har även själv mycket intressant att berätta och efter att vi hoppat i båten frågar han om vi vill stanna till vid hans sommarhus som ligger på en äng på andra sidan Kamajokks utlopp. Eftersom vi har ganska gott om tid för vår vandring tackar vi ja och följer med.
Huset ligger mycket vackert på en äng precis bredvid den dånande forsen. Trots att det regnar är myggen framme och vi måste smita in blixtsnabbt genom dörren för att inte få med oss det oönskade sällskapet in. Björn lägger ut en gammal karta från 1661 på köksbordet och börjar berätta, ”precis på platsen där vi är nu”, säger han och pekar på kartan, ”låg det gamla silververket”.
Kvikkjokk är en av de äldsta bosättningarna i Lappland och byn tillkom då man under åren 1660-1664 uppförde ett silververk för att bearbeta malmen från gruvfälten inne i Sarek. Sverige behövde hitta nya inkomstkällor för att finansiera sin insats i det trettioåriga kriget och silverbrytningen var en viktig sådan.
“Efter någon timmes vandring kommer vi fram till den öde bosättningen Bäcken, ett ensamt hus på en stor fjälläng med vackra blommor”
Björn berättar vidare med stor inlevelse om områdets geologi och hur bergen bildades för miljontals år sedan. Det märks att han är en riktig naturmänniska med ett genuint intresse för djur- och växtliv och den miljö han lever i. Precis invid forsen visar han oss var det växer några exemplar av den gula fetbladsväxten Rosenrot. Han förklarar att den egentligen brukar växa högre upp på fjället, men närheten till det kylande vattnet gör att den kan klara sig här nere.
Björn har aldrig provat forspaddling, men han känner en viss förståelse för vad vi håller på med eftersom han själv har en spänningssökande ådra. På vårarna när skaren är riktigt tjock brukar han cykla upp på fjället med en gammal damcykel med löspumpade däck, för att få bra fäste, och sedan köra utför. ”Det kan gå otroligt fort”, säger Björn och skrattar. ”Ibland är man som en idiot”, fortsätter han, ”jag gillar att cykla på tunn is på sjön, när det nästan är så att man går igenom och det kan ligga lite vatten på isen”, då tycker folk att jag inte är riktigt klok.
Efter en mycket underhållande stund i Björns stuga går vi ner och ilastar båten igen. Det är dags att ta sig upp igenom Tarraätnos delta. Det märks tydligt att Björn har mångårig erfarenhet av att köra motorbåt på denna älv, det kräver mycket skicklighet att styra båten i de starka strömmarna. För att underlätta för oss erbjuder sig Björn att försöka ta sig ännu längre upp längs älven än han vanligtvis kör fjällvandrarna. Vi letar oss så småningom in på ett smalt biflöde som tar oss djupt in i den frodiga fjällbjörkskogen. De gröna lövkronorna hänger över oss och jag får en känsla av att befinna mig i djungeln i något exotiskt land långt, långt borta.
Det börjar bli väldigt grunt och Björn beordrar oss att ställa oss längst fram i båten för att se var det är djupt nog att gå vidare uppåt. Han står hela tiden beredd att dra upp motorn om det skulle komma en sten. Vi letar oss sakta vidare, men det blir svårare och svårare och plötsligt spärras vår väg av ett nedfallet träd som ligger tvärs över fåran. Längre fram skymtar fler nedfallna träd och det verkar som att det är hit men inte längre. Men Björn ger sig inte. Han är fast besluten att ta oss så högt upp det bara är möjligt.
På några platser har Tarraätno eroderat sig ner i berggrunden och vattnet trycks ihop mellan branta klippor.
Jag och Simon hoppar ur båten för att lätta på vikten och sedan tar Björn fart. Han accelererar kraftigt och kör upp båten över trädet samtidigt som han med perfekt tajming rycker upp utombordaren ur vattnet sekunden innan den skulle slagit i. Båten glider över och vi kan hoppa ombord igen. ”Ibland blir folk irriterade på mig eftersom jag är så envis”, säger Björn, vi förstår vad han menar, men är grymt nöjda med att turen redan utvecklat sig till ett litet äventyr trots att den knappt hunnit börja. Ett kort stycke längre fram måste dock till och med Björn vika sig, vi kommer helt enkelt inte längre än så här.
Vi tar avsked till Björn och det blir istället dags att ”sadla upp” våra ”Bak-Yaks” – bärselar som gör att vi kan lasta våra forskajaker på ryggen. Det är en tung börda och vi har därför minimerat packningen så att det enda vi har med oss är själva paddlingsutrustningen och den mat vi behöver för två dagar.
Myggorna svärmar i luften och vi tackar högre makter för att vi stannade till på en bensinmack längs vägen och köpte varsin mygghatt med nät. ”De är värda varenda krona. Man bara garvar åt myggen när man har hatten på sig”, säger Simon belåtet. Älvens delta är en perfekt grogrund för dessa små odjur och vi skyndar oss hastigt vidare.
Tarradalen är känd för sin frodiga grönska och rika djur- och växtliv och ingår i naturreservatet Pärlälvens fjällurskog. Den fantastiska naturen har lockat många turister till Kvikkjokk genom åren. En av de allra första var en ung Carl von Linné, som endast 25 år gammal, år 1732, gav sig ut på sin Lappländska resa, ”Iter Lapponicum”. Dittills hade detta områdes botanik, geologi och kultur till stora delar varit okänt för vetenskapen. Utan karta och enkelt utrustad var det ett verkligt äventyr, till fots, på hästryggen, med roddbåt och med renar som bar hans packning. Linnés lyriska beskrivningar fick fler att upptäcka denna lappländska pärla och byn har därefter utvecklats till en turistort.
Simon Berglund kör forsen under bron vid Njunjesstugan.
“Det handlar om riktig storvattenspaddling och inte så mycket tekniska passager, det mesta är klass tre, med inslag av klass fyra-partier”
“Vattenångan ligger tjock i luften och nedanför oss hörs ett starkt dån. Det är de mäktiga Ahkalmfallen.”
Numera är det lätt att hitta och ta sig fram i dalen. Vi kommer snabbt in på den vältrampade Padjelantaleden som gör vandringen till en barnlek jämfört med att gå i obanad terräng. Det fortsätter att duggregna och vattendropparna glittrar på björklöven. Med våtskor av neopren på fötterna behöver vi inte bry oss om att inte trampa i vattenpölarna utan vi kan glatt plaska rakt på.
Efter någon timmes vandring kommer vi fram till den öde bosättningen Bäcken, ett ensamt hus på en stor fjälläng med vackra blommor. Rakt norr om oss avtecknas, den mörka och drygt 1300 meter höga toppen, Kaskaivo mot himlen. Här utspelade sig en svår tragedi för tre år sedan. Våren 2005 dödsstörtade 140 stycken renar utför de mörka klipporna. Fallet blev uppemot 500 meter högt och samtliga dog. Man hittade senare spår av två lodjur som drivit flocken ut över kanten.
Några kilometer längre fram passerar vi Njunjes som började som ett samiskt viste men senare utvecklades till ett nybygge då Olof Holmbom 1834 bosatte sig på samma plats. Än idag bor pensionerade ättlingar till Holmbom kvar i denna mycket ensligt belägna gård. Efter bosättningen är det bara två kilometer kvar till Turistföreningens fjällstuga med samma namn – Njunjesstugan. Den ligger på ett kargt område med klipphällar precis bredvid älven. Det här är vårt mål för dagen. Den riktiga stugan öppnar inte förrän nästa vecka eftersom det är för tidigt på säsongen, men ett litet nödutrymme finns öppet för oss med möjlighet att torka våra kläder över kaminen.
Eftersom vi har hela kvällen på oss att njuta av stugvärmen bestämmer vi oss för att först bära upp kajakerna de sista ytterligare kilometrarna till sjön redan idag och sedan gå tillbaka till stugan för att sova. Efter att nästan ha blåst bort uppe på den högst belägna punkten längs leden kommer vi fram till Ahkalmfallen. De är djupt imponerande.
”Jag tror detta måste vara bland det största jag sett i Sverige”, säger Simon. Vi spekulerar i om det vore möjligt att paddla fallen och kommer fram till att några av världens galnaste forspaddlare troligtvis skulle vara beredda att försöka. Men inte vi, och inte idag. Därför letar vi oss istället utför den branta bergssidan och ner i ravinen till foten av fallen. Där lämnar vi kajakerna och återvänder till stugan.
“Plötsligt ser jag den gula kajaken skymta ovanför forsen. Det går fort, han kommer upp över en vågtopp för att i nästa sekund helt försvinna bakom nästa”
Morgonen därpå vaknar vi varma, torra och utvilade, men upptäcker till vår förtret att det fortfarande hänger tunga regnmoln över dalgången. Inget fotoväder idag heller. Det blåser kraftigt och regnet ligger i luften. Trots att vi har passerat midsommar är det bara några få plusgrader i luften och högt uppe på det omgivande Tarrekaisemassivets toppar, varav den högsta är 1828 meter, ser det ut att ha fallit nysnö under natten.
En timme senare står vi med regnet piskande i ansiktet nedanför Ahkalmfallen. Äntligen ska vi få känna på kraften i Tarraätno. Bara några dagar innan vi anlände till Kvikkjokk hade de kommit riktigt stora skyfall och mycket verkar fortfarande finnas kvar ute i markerna för älven är fylld till bredden med iskallt pulserande vatten. Den första biten går snabbt att paddla och snart ser vi åter hängbron nere vid Njunjesstugan, som vi utgick ifrån på morgonen. Precis nedanför bron ligger en flera meter hög våg som ger ett kraftigt adrenalinpåslag att paddla igenom.
Det handlar om riktig storvattenspaddling och inte så mycket tekniska passager, det mesta är klass tre, med inslag av klass fyra-partier där älven eroderat sig ner i berggrunden och vattnet trycks ihop mellan klipporna. Det är vackert och storslaget. En välförtjänt belöning efter gårdagens strapatser för att ta oss upp hit.
Det tuffaste partiet på sträckan ligger nere i skogen ungefär halvvägs ner till Saggat. Jag och Simon går iland i god tid innan forsen börjar och drar upp kajakerna på land. Vi tar fram våra kastlinor som vi alltid bär med oss när vi rekar, för att vara redo om något skulle hända. Från strandbrinken studerar vi varje våg och potentiell fara för att för vårt inre kunna se oss själva paddla igenom forsen på ett lyckat och felfritt sätt.
”Jag går upp och kör”, säger Simon efter att vi tittat och diskuterat de olika linjerna en stund. ”Okej, jag stannar här med kameran”, svarar jag. Simon försvinner upp bland träden. Minuterna går och jag spanar ömsom i sökaren och ömsom upp längs flodkröken för att se om han inte ska dyka upp snart.
Plötsligt ser jag den gula kajaken skymta ovanför forsen. Det går fort, han kommer upp över en vågtopp för att i nästa sekund helt försvinna bakom nästa. Vattnet stänker och han paddlar febrilt i sidled för att undkomma en kraftig och skummande brytande våg. När han går över den sista vågen tar han nästan luft med kajaken och några sekunder senare är han nere och har ett leende på läpparna. ”Det var riktigt fint”, ropar han. ”Men se upp med valsen i början av forsen, jag glömde bort att reka den och höll på att hamna i den”.
Jag packar ner kameran och springer upp till min kajak. Det är egentligen inte optimalt att vara bara två personer vid forspaddling, vanligtvis är man flera, vilket gör att det känns ovant att vara helt ensam just innan jag ska paddla forsen. Det förstärker på något vis utsattheten och hur liten jag är i förhållande till de starka naturkrafter vi tampas med. Vi vet förövrigt också att eftersom säsongen ännu inte börjat finns det bara två andra fjällvandrare ute i detta enorma område just nu, så nog känns det att vi är ute i vildmarken.
På vårflod är Tarraätno rena storvattenspaddlingen.
Trots att vi har passerat midsommar är det bara några få plusgrader i luften och högt uppe på det omgivande Tarrekaisemassivets toppar, varav den högsta är 1828 meter, ser det ut att ha fallit nysnö under natten.
Eftersom det sällan är några smala rännor och tekniska passager kan forsarna se förrädiskt enkla ut. Men verkligheten är oftast den att svårigheten ligger i de enorma krafter som skapas av den stora vattenmängden.
Jag stänker lite vatten i ansiktet och gör en stor travers för att komma ut långt i strömmen och undgå den vals Simon varnat mig för. Det är lätt att lura sig när man paddlar i stort vatten. Eftersom det sällan är några smala rännor och tekniska passager kan forsarna se förrädiskt enkla ut. Men verkligheten är oftast den att svårigheten ligger i de enorma krafter som skapas av den stora vattenmängden. Kraften i vattnet får kajaken att bli mycket mera bångstyrig och det känns som att sitta i en barkbåt på ett stormande hav. Men det går bra även denna gång. Jag kör på nedför den naturliga bergochdalbanan av vitskummande vågor och landar i bakvattnet bredvid Simon helt enligt planerna.
Resten av färden förlöper utan problem och hela sträckan visar sig paddelbar. Vi tvingas enbart bära förbi en fors, som vi just denna dag inte var villiga att chansa på. Några timmar senare glider vi fram på slätvattnet nere i deltat vid inloppet till Saggat. Vädret börjar bli aningen bättre och vi kan luta oss tillbaka i vetskapen att vi lagt ännu en episk tur bakom oss. Det är det här som gör det värt att hålla på med forspaddling. Det är platserna du får se och människorna du möter som gör detta så roligt.
En stund senare drar vi upp kajakerna på bryggan nere i Kvikkjokk och ironiskt nog lyckas solen precis bryta igenom molnen för första gången under turen. Men vad kan man säga – det finns inget dåligt väder, bara dåliga paddlarkläder.