Vid Nämforsen i Näsåker finns Norrlands största och mest kända hällristningsområde. Bilderna tros ha tillkommit för mellan 6000 och 3000 år sedan och föreställer bland annat båtar och kanoter med manskap. Vattenvägarna var betydelsefulla för dessa människor och Nämforsen var en samlingsplats av ceremoniell betydelse. Tusentals år senare tänds åter eldarna vid Nämforsen och under Urkult, den 5–8 augusti 2004, genomförde Lars Larsson och Joni Lidberg den första färden med kajak nedför den mytomspunna forsen.
Jag åkte upp till Urkult i augusti 2004 tillsammans med mina kompisar från V-Dala spelmanslag i Uppsala med syfte att vara med på festivalen. Det var första gången jag var där och även om jag kände till att forsen existerade, hade jag ingen aning om den skulle vara intressant och jag hade därför inte tagit med mig någon paddlingsutrustning. Väl framme på plats bjöds vi på högsommarvärme och jag insåg snart att forsen var något utöver det vanliga och utövade en oemotståndlig lockelse. Jag ringde upp Joni Lidberg ur Kanotklubben Ljusnans “Team Dödsteam” och övertalade honom att komma upp till festivalen och ta med sig forspaddlingsutrustning åt oss båda för att vi skulle kunna göra en förstapaddling av Nämforsens vilda vattenmassor.
Eftersom Nämforsen bara är en enda fors och det som återstår av den efter vattenkraftsutbyggnaden ligger direkt nedanför dammen, låter det kanske inte så märkvärdigt. Nämforsen är dock extremt variationsrik och innehåller minst fem olika parallella fåror och fall som bjuder på en mängd möjliga linjer av varierande svårighetsgrad. Det finns allt ifrån grad III–VI. På sommaren tvingas kraftbolaget dagtid göra ett turistsläpp av vatten mellan den 15 juni och den 15 augusti. Det innebär att forsen är helt torrlagd varje natt om man vill ta sig ut för att reka bottenstrukturerna, men har exakt samma vattenflöde varje dag under denna period.
Det finns ungefär 2300 figurer ristade i klipphällarna nedströms kraftverksdammen och det är en hisnande känsla att betrakta dem och fundera över vilken betydelse Nämforsen måste ha haft för de människor som skapade dessa konstverk för tusentals år sedan. Onekligen var forsen mycket viktig för dem. Ingen kan med säkerhet säga vad ristningarna betyder och vilken funktion denna mötesplats hade, men jag vill gärna tänka mig att det kan ha varit en slags portal till en annan värld. De använde uppenbarligen båtar och en tradition som förekommit i vår historia är ju att döda kroppar lagts på en båt och bränts, samtidigt som den skickats ut på havet för att föra den döde vidare till dödsriket. Kanske människorna som ristade in dessa budskap skickade sina döda på en båt utför fallen i Nämforsen? Det är i så fall en portal till en värld som väntar på att bli utforskad. Symboliken i att även vi, trollbundna av forsens magiska kraft, flera tusen år senare, nu beger oss nedför dessa strömmar får mig att rysa av välbehag.
Eftersom jag inte hade tagit med egen forspaddlingsutrustning fick jag hålla till godo med det som erbjöds, vilket var de gamla klubbgrejer som Joni lyckades skrapa ihop. Särskilt snygg var våtdräkten han hittat, som räckte ned till halva underbenet om dragkedjorna öppnades till max.
Kombinationen av forspaddling, dans och musik i ett helt underbart väder är oslagbar och 2004 års Urkult är nog den bästa festivalupplevelse jag någonsin haft. Jag älskar när mina intressen flyter ihop och överlappar varandra på det här sättet. Urkult bjöd dessutom på massor av fantastisk musik och oförglömliga konserter med bland annat Hoven Droven och Östblocket.
Min och Jonis förstapaddling av Nämforsen blev så lyckad att vi genom Kanotklubben Ljusnan sedan arrangerade en kajakcross under Urkult de tre följande åren, varav den 2006 också var Riksmästerskap. Banan var nog den tuffaste som förekommit i Sverigecupen och inga artificiella portar behövdes. Isak Öhrström vann juniorklassen, medan Malin Bergman och jag själv vann seniorklasserna. På campingen spelade sedan Karin Trolin upp till polskedans med sin fiol. Konkurrensen om damerna ledde dock till att polskan avbröts av ett handgemäng på dansbanan och det krävdes både Oxdans och Hallingdans innan bråkstakarna kunde skiljas åt.
(Kommentar: Slutet av Nämforsen, nedströms själva fallen, paddlades åtminstone redan på mitten av 80-talet av bland andra Bo-Marcus Lidström, då boende i Sollefteå. Den första fullständiga paddlingen, som också inkluderar själva fallen, från topp till botten på forsen, genomfördes dock så vitt vi vet av oss 2004. Därför betraktar jag det som en förstapaddling trots att delar av forsen tidigare paddlats.)