Lars Larsson, Joni Lidberg och Mattias Wagenius gav sig ut på ett tvådagars äventyr i Ljungdalen för att utforska några hittills opaddlade sträckor. Den första utmaningen de ställdes inför var övre Ljungan som ligger uppströms Ljungdalen.
Vi hade precis hunnit vilat upp oss några dagar efter SM i forspaddling, som vi arrangerat i Alfta, när Joni hörde av sig och berättade att det hade regnat kraftigt uppe i Ljungdalsfjällen. Hans familj har en stuga i Ljungdalen och han var redan där och hade kollat vattenståndet. Det var riktigt bra, vattnet hade stigit en halvmeter.
Det var den 15 augusti 2003 och med bara fem dagar kvar till mina fyra(!) omtentor kände jag hur tentaångesten började komma krypande. Jag hade som vanligt inte öppnat en bok på hela sommaren och nu hade jag två alternativ: antingen sätta mig ner och åtminstone försöka hinna med att plugga till en av tentorna eller förtränga alltihop och dra till Ljungdalen och creeka. Valet var enkelt, tidigt morgonen därpå rullade Mattias in på gården med creeklådorna lastade på biltaket.
Några timmar senare började vi närma oss härjedalsfjällen via slingriga grusvägar. Det kändes väldigt spännande eftersom vi aldrig paddlat i området tidigare, trots att det bara är knappt 30 mil till Ljungdalen från Ljusdal. Så vitt vi vet har aldrig någon annan heller paddlat i området. Men nu var det alltså dags för KK Ljusnans “Dödsteam” att bege sig ut på ännu ett nytt uppdrag i form av att utforska ytterligare några av de vita fläckarna på den svenska forspaddlingskartan.
Efter att ha frågat oss fram i byn hittade vi till slut fram till Jonis stuga. Han bjöd på ytterligare en frukost i form av havregrynsgröt medan vi studerade kartorna. Målet för dagen vara att förstapaddla en 7 km lång sträcka i övre Ljungan ner till Ljungdalen. Joni hade (dumt nog) rekat de svåraste partierna på sträckan tillsammans med sin pappa kvällen före. (Dagens tips: ta inte med dig dina föräldrar när du rekar svåra forsar). Med andra ord var Christer ganska orolig och sa att det inte var möjligt att paddla utför de forsar som de hade tittat på kvällen före.
– Ahhh, det betyder att dom antagligen är riktigt bra, svarade jag och skrattade.
En timme senare tog vi oss fram på en stig genom björkskogen. Vi kunde höra ett dovt brus längre fram och spanade efter något vitt mellan löven. Där var den, övre Ljungan, inte mycket större än en å så här långt upp, men brant, riktigt brant. Medan vi fortsatte längre uppströms kunde vi se hur vattnet bara sköljde fram i stora vita mattor utför de mörka stenhällarna. Det här såg bra ut, mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Till slut nådde vi ett sel. Uppströms härifrån var det kanske 5 km med bara slätvatten och ännu högre upp på kalfjället är Ljungan antagligen inte mer än en liten bäck. Så det är nog på den plats som vi var på som det roliga börjar. De första 500 metrarna av sträckan faller det kanske 50 m. Detta ger en gradient på 100 m/ km, vilket är väldigt mycket med tanke på att det i princip inte finns några vertikala fall högre än 2 m. Början på turen är alltså brant, tajt och mycket teknisk. Det närmaste jag kan jämföra med är kanske övre Ula i Norge.
Vattnet hade stigit ännu mer sedan kvällen innan och forsen var nu en riktig utmaning. De flesta droppen var i sig inte särskilt svåra, men problemet var att varje fors bestod av en serie mindre grejer som man alla var tvungen att fixa och forsarna avlöste dessutom varandra nästan direkt. Jag hade Snipern med mig och den passade perfekt för denna typ av paddling. Jag hade redan innan testat den på Gaustaälven och tyckt att den kändes väldigt skön, men egentligen så är den ju gjord för den typen av teknisk paddling som gällde denna dag.
Man hade gärna paddlat några mindre forsar som uppvärmning, men på denna tur så är det omvändningen som gäller. Det är riktigt hårt i början för att sedan bli lugnare, men lite tuffare igen på slutet. Den övre delen gick riktigt bra och jag höll faktiskt alla linjer exakt så som jag hade tänkt. En kort sträcka på det brantaste stället bar jag förbi, den var lite väl saftig för dagen.
Efter de första ca 500 metrarna så flackar det ut, men det är ändå kontinuerlig fors hela vägen. Det finns inte ett enda ställe där det är verkligt slätvatten på hela sträckan. Det flackare partiet är tyvärr ganska långt, flera kilometer, ända tills man kommer ner till det stora fallet. Under denna sträcka kommer det in ett större biflöde som gör att volymen ökar ganska markant och det blir lite annan karaktär på paddlingen. Strax innan man har kommit så långt som till fallet finns dock ett ställe man kanske inte ska underskatta. Efter att ha paddlat flera kilometer med kontinuerlig klass II-III fors utan att behöva reka något hade vi börjat slappna av och jag stannade i absolut sista bakvattnet före ett litet dropp och signalerade till de andra att stanna. Vi rekade lite grand men tyckte inte att det såg så speciellt ut.
Mattias paddlade iväg först, men missbedömde hur långt han var tvungen att paddla ut och hamnade därför fel från början. När han kom till den första valsen så back-loopade han och slog i ansiktet i en sten. Han kom sedan upp på eskil men hamnade direkt i den stora valsen, som vi skulle undvika. Efter ett par grisehjul simmade han och Joni stod på land på andra sidan utan att kunna göra något. Jag såg hur Mattias prylar flöt iväg, så jag chansade och paddlade iväg efter honom, precis efter samma linje. Trots att jag såg att han gick ut för lite gjorde jag exakt samma missbedömning själv och hamnade lite fel från början och även jag hamnade på sidan i den stora valsen. Som tur var så hade jag bra fart och sidsurfade den enkelt ut åt sidan och kom ut. Hundra meter nedströms fångade jag in Mattias kajak och strax efter kom Joni paddlandes och kunde dra iväg före oss och jaga paddeln. Ytterligare 500 m längre ner fick han fatt i den. Det var tur, för bara några hundra meter ner började forsen före det stora fallet.
Denna episod lär oss en viktig läxa. Min hypotes är i alla fall att ganska så ofta är det inte i de svåraste forsarna som mest misstag begås och flest olyckor sker, utan det är på de enkla ställena. Man slappnar av när det ser lätt ut och slarvar eftersom man underskattar de risker som ändå finns.
Efter detta flackare parti så kommer fallet. Denna sektion inleds med några mindre dropp på någon meter, man bör dock passa sig om man kör så långt. Det är svårt att hitta bakvatten före det stora fallet. Vi körde inte fallet denna gång, men inledningen precis före fallet är egentligen väldigt enkel, det otrevliga är bara det att går något fel och man kör för långt åt höger så är man stekt. Allt vatten går rakt in i en bergvägg och valsen under fallet såg inte ut att vara att leka med i detta vattenstånd.
Efter fallet så blir paddlingen roligare igen. Delar av denna sträcka hade redan körts i lekbåtar av både Joni och Johan Viklund, fast vid betydligt lägre vattenstånd. Nu var det mer rock’n roll och riktigt fin fors den första biten efter fallet. Sedan kommer lite flackare partier igen innan turen avslutas med några roliga dropp nere i byn. Vid den gamla sågen fanns ett fint boof-dropp som följdes av en kort men rolig fors innan vi slutligen tog upp och släpade oss upp till Jonis stuga som bara låg 300 m från upptaget.
Eftersom klockan var rätt så mycket efter att vi hade kommit hem, turen tog kanske sex timmar, så blev det ingen mer paddling denna dag. Vi kände oss riktigt nöjda och det här var helt klart kanonpaddling. Det flacka partiet på mitten är lite för långt, vilket är synd, men samtidigt så går det rätt snabbt eftersom det är fors hela vägen.
Det som gäller för den som vill paddla denna tur är dock att se till att det finns vatten. På sommaren är det normalt alldeles för lågt för att paddla. Det är säkrast på vårflod då det är stadig tillförsel av vatten, men det kan även funka efter kraftigt regn när som helst under sommaren. Men man ska tänka på att vattnet sjunker lika snabbt som det stiger så det gäller att passa på när det når sin topp.
På kvällen blev det grillning och planering av morgondagens stora tur. Vi tänkte göra ytterligare en förstapaddling, denna gång av Skärvagsån som startade högt uppe på fjället i väglöst land.
» Läs om nästa dags äventyr på Skärvagsån.