Efter vår lyckade tur på övre Ljungan, som hade bekräftat att det fanns riktigt bra paddling i området, var vi mycket spända på vad nästa dags paddling skulle innehålla. Det var den 16 augusti 2003 och vi hade suttit och mätt med linjal på kartorna och hittat en å som verkade högintressant – Skärvagsån. Denna utgår ifrån sjön Skärvagen som ligger uppe på kalfjället. De första fyra kilometrarna faller den nästan 200 m. Det ger en gradient på 50 m/ km, det är inte lika brant som övre Ljungan, men å andra sidan var den branta delen av denna tur längre. Problemet var bara att detta var väglöst land uppe på fjället och enda sättet för oss att ta oss dit var till fots.Detta skulle bli den längsta bärning vi gjort. En 5 km lång transport av kajakerna genom snåriga fjällbjörksdungar och blöta myrar med knappt ens en stig att följa. Dessutom kunde det vara så att sträckan var ofarbar, vilket skulle medföra att vi fick bära hela vägen tillbaka igen. Men förhoppningen om att det skulle kunna vara bra gjorde att vi trots detta inte avskräcktes från expeditionen. Har man gett sig ut för att finna den bästa paddlingen, får man ju vara beredd på ansträngningar och uppoffringar av sin bekvämlighet. Vi var alla vid gott mod och såg fram emot utmaningen.
Vi åkte så långt upp vi kunde, till Skärvagsvallens fritidsområde. Där lämnade vi bilen och selade på oss kajakerna med spännremmar. Till en början fanns en stig att följa och det gick ganska bra. Vi hade kommit iväg hyffsat tidigt, vi lämnade bilen vid 09.00 och räknade med att detta skulle ta större delen av dagen. Knappt halvvägs korsades vår väg av biflödet Öjönån. Vi hade även studerat denna å på kartan och platsen vi var på kallades för Silverfallen. Så här lämnade vi kajakerna och börjat gå mot dånet vi hörde genom skogen. Detta var helt sjukt. Flera hundra meter långa och branta slides, rakt utför fjället. Det var en imponerande syn och vi kunde inte låta bli att göra en “Dödsrekning” och följa ån upp på fjället för att se vad som gömde sig bortom krönen. Det fanns fler fall högre upp, varav det största var uppåt 10 m, men mycket stenig landning och mycket lite vatten. Många av fallen och den fina sliden skulle man kunna ha kört fast problemet var att det inte fanns några bombsäkra bakvatten någonstans. Om man skulle följa med hela vägen ner, skulle man till slut hamna i riktigt grisiga och ofarbara dropp. Därför nöjde vi oss med att bara beskåda de vackra Silverfallen. Efter att vi slösat någon timme på detta begav vi oss av vidare mot vårt primära mål, Skärvagsån.
Efter att vi passerat Öjönån blev det svårt att följa stigen eftersom den i princip upphörde att existera. Men eftersom vi hade studerat kartan noggrant innan vi gav oss iväg, hade vi en god uppfattning om hur vi skulle gå. Det började bli ganska svettigt att dra kajaken efter sig och hungern började kännas av. Man kunde fråga sig hur mycket krafter vi skulle ha kvar till paddling när vi väl kom fram. Lyckligtvis hade vi dock tur med vädret och solen sken över oss. Visserligen var det jobbigt att släpa kajaker, men å andra sidan fick vi ju oss en liten vandringstur på fjället på samma gång. Det blev som två upplevelser i en.
När vi gick där bland fjällbjörkarna började vi fantisera om Sagan om ringen. Det enda sättet att bekämpa ondskan var att paddla Skärvagsån och vårt lilla sällskap var utvalt för att utföra uppgiften. Mattias var Gimli, Joni var Legolas och jag var Aragorn. Vår motståndare var den onde Sauron (Sätt in valfritt namn på slätvattenspaddlande styrelseledamot i SKF… 😉
Efter några timmars vandring och en härlig lunchpaus, sällan har mackor och kall korv varit så gott, började vi närma oss målet. Vi lämnade kajakerna och tog oss ner i ravinen. Mycket riktigt, långt därnere fanns det vi sökte efter, forsande vatten som strömmade ner för kala klipphällar och gav ifrån sig ett dån som var som ljuva klockor för våra öron. Det verkade jättegrymt. Superlånga slides och ett fett dropp verkade det som. En stund senare var vi tillbaka med kajakerna nere vid vattnet. Vi skippade de allra första hundra metrarna av ån, det var alltför brant och framförallt stenigt. Istället satte vi i där en minst hundra meter lång slide började. Efter sliden kom ett dubbeldropp som såg ganska läckert ut.
Sliden och fallet gick att köra, men tyvärr visade det sig att det var lite väl lite vatten. Med mer vatten skulle säkert denna slide bli riktigt grym och fallet likaså. Vi började få en föraning om att vattnet kanske redan hade börjat sjunka undan så här högt upp på fjället. Tyvärr visade det sig att våra farhågor var korrekta. Efter den första inledande biten så fortsatte ån med konstant och kontinuerlig lutning. Inga dropp utan bara kullersten och en och annan liten slide, men allt krävde mycket mera vatten än det var nu. Det var en besvikelse efter alla våra ansträngningar, men man måste ju våga chansa för att kunna vinna något. Så vi fick tyvärr skrapa och studsa oss ner över kullersten större delen av de 4 km ner till nästa sjö. Som sagt så hade vattnet antagligen hunnit sjunka undan rejält när vi paddlade denna tur. Om det skulle vara en halvmeter vatten till så skulle detta säkert kunna förvandlas till en riktig rock”n roll tur. Inga vertikala fall, utan det skulle i så fall bli fyra kilometer med kontinuerlig klass III-IV paddling, med väldigt små bakvatten.
Det som höll modet uppe på oss trots denna motgång var att vi visste att vi hade ett säkert kort på handen när vi väl kom i mål. Jonis pappa Christer hade nämligen tipsat oss om ett fall som låg längre ner mitt i Skärkdalen, som vi hade åkt förbi på vägen upp mot Skärvagsvallen. Detta fall låg i Skärkån som rinner vidare från den sjö där vi tog upp från den övre turen.
Efter att vi tagit upp i sjön hade vi en dryg kilometer att gå tillbaka till bilen och vi började bli frusna. Vi uppbådade våra sista krafter och tog oss till slut tillbaka, lastade kajakerna och satte oss med paddlarkläderna på i bilen och åkte ner till Skärkdalen. Väl framme vid fallet hämtade vi en lång stör för att försäkra oss om att landningen var djup nog. Det verkade som att det var tillräckligt djupt precis rakt nedanför fallet där vattnet under årtusenden nött sig ner i berggrunden. Men bara en tre, fyra meter nedströms fallet så var det bara en halvmeter djupt på vissa ställen. Vi beslutade oss för att det borde funka.
Vilket fall det var sen, helt underbart! Det var 4,5 m högt, över hela åns bredd, vertikalt och helt rent. Det såg nästan för bra ut för att vara sant. Ovanför var det slätvatten och nedanför bara lätt strömmande, med andra ord rent adrenalin utan några verkliga faror. Det var dessutom jättelätt att bara lyfta upp precis nedanför fallet och bära upp och sätta i igen. Vi körde fallet tre gånger var och hade det inte varit för att vi var så utmattade efter dagens äventyr hade vi kört fler gånger. Det var härligt! Precis på kanten av fallet fanns en liten kick som gjorde att det var jättelätt att boofa. Med Snipern behövde jag nästan inte göra någonting alls för att få rejält med luft och en “dödsplatt” landning. Faktum är att detta måste vara det mest lättboofade och cleanaste fall jag någonsin kört. Det är mycket lättare att boofa än vad det automatiska 3 m boof-droppet i creekingdeltat ovanför Trollforsarna är. Där kan man lätt komma snett och detta är ju dessutom högre. Tankarna gick till Aniwhenua falls på Nya Zeelands nordö, som är ett litet högre, ca 6-7 m, jättelätt fall där man brukar låta rena nybörjare köra. Nybörjare kanske man inte ska rekommendera att köra vattenfall, men detta är ett perfekt ställe att ofarligt kunna träna på boofs av höga fall. Ett super-duper-cleant fall helt enkelt.
Ytterligare en rolig grej med detta fall var att det gick att paddla in bakom fallet på älv-höger sidan och kliva ur kajaken och gå bakom fallet in mot mitten. Det finns en smal luftspalt hela vägen. Mattias gick ut till mitten och stack sedan ut sin arm genom vattnet. Det såg helt galet ut.
Att köra detta superfall blev som plåster på såren för att Skärvagsån var en besvikelse. Detta vägde upp den motgången helt och det kändes som att det var värt hela resan att bara få köra detta sköna fall. Utmattade men nöjda och glada åkte sedan jag och Mattias hemåt efter vår första creekingtur i Härjedalsfjällen. Vi hade förstapaddlat två nya sträckor och hittat ett riktigt härligt vattenfall. Det här var inte sista gången vi besökte området. Det finns massor kvar att göra, det bara väntar på att bli upptäckt av någon.
» Läs om den föregående dagens äventyr på övre Ljungan.