Gediminas Andriukaitis är en legendarisk långfärdspaddlare som gjort flera stora expeditioner med packraft i Sverige. Förra sommaren höjde han ribban ytterligare. Det här är hans berättelse om en storslagen och 50 mil lång resa över Skanderna från Norska havet till Bottenviken i Östersjön.
Text och foto: Gediminas Andriukaitis
Även om packrafting och användning av uppblåsbara båtar i olika äventyr blir allt mer populärt i Europa, är det få paddlare som tar det till den extrema änden av långdistansexpeditioner. Sådana äventyr är vanligare i USA eller Kanada, där vidsträckta vildmarksområden fortfarande erbjuder unika möjligheter för både packrafting och paddling i allmänhet. Jag blev genuint inspirerad av berättelserna om Frank Wolf, Adam Shoalts, Mike Ranta, Cliff Jakobson och andra legendariska långdistanskanotister, som regelbundet tar öppna kanoter till den yttersta gränsen för vildmarksäventyr i Nordamerika.
Jag visste att om något liknande ens var möjligt i Europa, så kunde det bara vara i Sápmi (eller Lappland), Skandinavien – en plats jag har återvänt till regelbundet i över 15 år. För mig är detta främst landet med avlägsna bergstoppar, orörda boreala skogar, enorma sjöar och verkligen vilda floder. En plats där tundrans tystnad smälter samman med forsarnas dån och erbjuder en äkta vildmarksutmaning samt en eftertraktad flykt från den hektiska vardagen.
Jag hade redan gjort ett antal krävande packraftingturer i Lappland tidigare, men de flesta var 10–12 dagar långa och översteg sällan 200 km i distans. Jag fokuserade alltid mer på mångfalden och komplexiteten i rutterna samt tekniska forsar snarare än enbart distansen. Så när jag till slut kom på idén att planlägga en långdistans-packraftingrutt tvärs över Lappland, från den norska kusten till Östersjön, var det något helt nytt för mig – en ambitiös och spännande utmaning som jag hade sökt efter i flera år.
Två tidigare försök
Efter att ha gjort en del efterforskningar på nätet hittade jag bara två tidigare paddlingsförsök tvärs över Skandinavien, båda i öppna kanoter. År 1991 startade en grupp på sex danska och svenska kanotister i Narvik, Norge, och bar sina tunga kanoter upp till Kaitumälvens övre lopp, för att sedan paddla Kalixälven hela vägen till Bottenviken (600 km på 21 dagar).
År 2004 genomförde den kanadensiska paddlaren Frank Wolf en liknande resa från den norska kusten, över Bottenviken till Finland (800 km på 26 dagar). De använde en hopfällbar kanot och startade i en av fjordarna på den norska kusten, sedan bar de sin utrustning till Sitojaure och Akkajaure, och nådde slutligen Luleälvens vattensystem. De fick bära sina båtar förbi flera dammar innan de slutligen nådde Östersjön i Luleå.
Gediminas Andriukaitis
Född: 1983
Bor: Vilnius, Litauen
Yrke: Filmfestivalchef
År som paddlare: 20
Andra intressen: Cykling, Skidåkning, bergsbestigning.
Drömälv att paddla: The Mountain River (Northwest Territories, Canada)
Betydande paddlingar: Har gjort ett antal stora och imponerande expeditioner i Sverige med packraft. Bland annat inne i Sareks nationalpark, sannolikt mycket av det förstapaddlingar, innan förbudet mot vattenfarkoster infördes.
Expedition Team 2024: Gediminas Andriukaitis, Viktoras Šiurgotas, Vigimantas Girnys, Andrej Jarmolajev, Vitalijus Samkovas.
Båda försöken var imponerande och välplanerade, med minimalt med landtransport. Men rutterna bestod också till stor del av lugnt vatten och stora, relativt stillsamma floder, vilket jag visste inte skulle fungera särskilt bra för våra båtar, som främst är designade för forsande vatten. Jag visste också att mitt team förväntade sig en mer teknisk utmaning. Den enda lösningen var att skapa en helt unik rutt – min egen ambitiösa version av en självförsörjande färd genom Skandinavien, där vi kombinerade mindre men snabbare floder, mer tekniska forsar och mindre lugnt vatten, även om det innebar mer vandring.
En kreativ och utmanande färdväg
Lyckligtvis hade jag redan tillbringat otaliga timmar med att analysera satellitbilder av norra Sverige, så jag hade en grov idé om en möjlig rutt. Den största utmaningen var dock den helt nya skalan på resan. Till slut lyckades vi fastställa en rutt på 504 km (128 km vandring och 376 km paddling). Vi började i Mo i Rana på den norska kusten och tog oss sedan mot Vindelfjällens naturreservat (Sveriges största naturreservat och ett av Europas största skyddade områden), med målet att nå Vindelälvens dalgång genom en kombination av vandring och paddling över större sjöar.
Övre Vindelälven var en av resans stora höjdpunkter – en varierad och naturskön fjällälv. Vi paddlade de första 50 km av älven innan vi bar båtarna vidare till Laisälvens avrinningsområde. Dess biflod Dellikälven var förmodligen den mest tekniska delen av paddlingen, där vi fick några hårda läxor längs vägen.
Ett rejält avsnitt med både vandring och paddling förde oss vidare till Byskeälvens avrinningsområde. Byskeälven är en välkänd laxälv – en relativt snabb och volymmässigt stabil skogsälv. När vi väl nådde den visste vi att den tuffaste delen var över – bara paddlingen återstod innan vi skulle nå vårt mål, Östersjön. Och det gjorde vi till slut, en solig och varm kväll på expeditionsdag 17.
Kort om tid krävde långa dagar
Det var definitivt en utmanande resa, och om jag skulle göra om den skulle jag avsätta minst 20 dagar och starta en vecka tidigare (runt 20–25 juni) för att få lite mer vatten. Vi hade i genomsnitt 10 timmars ”arbete” per dag, och under den längsta dagen var vi i rörelse i 14 timmar. Vi fick tyvärr ingen vilodag, även om vi från början planerade en.
Rutten är endast möjlig tidigt på sommaren, och i år kom den tidigt – övre delarna av vissa floder hade redan lågt vatten, knappt tillräckligt för paddling, men de fick snabbt mer vatten längre ner. Det fanns också gott om forsar – man måste vara bekväm med att paddla klass III, ibland klass IV, med fullt lastade båtar och hantera flera obligatoriska lyft.
På en expedition som denna är det avgörande att spara vikt. Eftersom den enda möjligheten att fylla på förråden längs rutten var i Arvidsjaur (som vi nådde på dag 13), startade vi med 12 dagars mat i ryggsäckarna. Med 570 gram mat per dag (en rimlig miniminivå på en sådan resa) behövde vi utnyttja kvällarna till att fiska. Fiske var utmärkt i fjällen, men trots vår planerade fiskförsörjning tog maten slut strax innan vi nådde Arvidsjaur, vilket tvingade oss att kämpa oss fram till den lokala matbutiken.
Utrustningen viktig
Rätt utrustning är också avgörande för att spara vikt. Vi prioriterade mångsidig utrustning och valde bort torrdräkter till förmån för lätta regnjackor och byxor, som vi kunde använda både vid vandring och paddling, i kombination med ett tunt neoprenlager för värme vid eventuella bad. Detta sparade oss ett kilo var och fungerade utmärkt – jag rekommenderar det till alla som färdas i liknande temperaturer (10–14 °C dagtid, 5–7 °C nattetid).
Skoval var också viktigt, men det finns inga perfekta alternativ. Vi vandrade både på vägar och genom svår terräng som mossiga stenfält, myrar och snöfält. De flesta av mina teammedlemmar använde gummistövlar med bra grepp samt lätta trailskor eller sandaler. Jag var ensam om att använda ultralätta trailskor och neoprenstövlar, vilket fungerade utmärkt.
Allt som allt en oförglömlig och unik rutt med mycket vandring, paddling och forsar. Sjutton dagar i Sápmi, från den norska kusten till Östersjön, för att bevisa att långa vildmarksexpeditioner fortfarande är möjliga i Europa.
