Jag kände den välbekanta, nervösa känslan i magen som jag brukar få när jag ska köra något stort. Nedanför klippan som jag stod på kastade sig vattenmassorna utför ett brant fall. Mina öron fylldes av det dova dånet från forsande vatten. Blicken sökte över vattnet. Jag försökte memorera min linje och de kännetecken som jag skulle försöka följa när jag väl satt i min kajak. Snart insåg jag att den optimistiska linjen som jag rekat nedifrån inte skulle fungera i praktiken. Vattnet var för snabbt. Jag bestämde mig istället för att bara följa tungan i mitten och sedan satsa på att med fart gå rakt igenom den stora avslutande valsen.
Det var tidig lördag morgon den 26 augusti 2000 och himlen var klarblå. Jag ringde och väckte Joni Lidberg och Mattias Wagenius, medlemmar i K.K. Ljusnans ”Döds-Team” och tillika nyblivna ”Swiftwater Rescue Technicians”. Jag förklarade för de båda nyvakna att vi tänkte åka till Voxnan och köra Hylströmmen som möjligtvis var en ”first descent”, vi hade aldrig hört talas om att någon skulle ha paddlat denna fors tidigare. Hylströmmen är den mäktigaste forsen i Voxnan och nås från väg 296 mellan Voxna och Los i västra Hälsingland. Jag talade om för dem att vi behövde hjälp med säkerheten och filmningen. Efter en liten uppvisning i övertalningsteknik så hade jag och Pelle Nyberg två medhjälpare med oss i bilen på väg mot Voxnan.
Genvägen
Vi hade redan från början kommit iväg lite sent, men Joni plockade fram en kartbok ur väskan och förklarade att han hade hittat en genväg till Hylströmmen. Han visade mig kartan och jag sa ”Visst vi kan ta den, kan vara kul med en ny väg”. Jag skulle senare få anledning att ångra detta. En timma senare så letar vi oss nämligen fram längs små skogsbilvägar där endast ungefär var femte avtagsväg finns utsatt på kartan. Plötsligt så slutar vägen abrupt. Hela vägbanan har skurits av och spolats bort av sommarens stora regnväder. Vi är många mil mitt ute i skogen och att vända här skulle innebära att vi skulle få köra dubbelt så långt som den vanliga vägen är. Vi backar tillbaka till ett ensligt hus som vi just kört förbi. Jag försöker få Joni att gå ut och fråga om vägen, men han och de andra vägrar, så givetvis blir jag tvungen att gå ut och fråga själv. Jag tar med kartboken och närmar mig huset. På bron ligger en köttkrok och ett gevär står lutat mot husväggen. En ”local” kommer ut från huset och jag frågar honom om det finns något alternativ till att vända tillbaka. Han visar en annan väg i dåligt skick på kartan. Denna väg slutar emellertid redan efter 1 km, men därifrån leder en 200 m lång skogsväg(!) vidare till en annan väg som i sin tur kan ta oss vidare. Han påstår att skogsvägen går att köra om man har en bil med rejäl markfrigång. Samtidigt kommer en tandlös gubbe ut ur stugan. Parallellerna med den gamla 70-talsklassikern ”Deliverance” (”Den sista färden”), med Burt Reynolds i huvudrollen, gör att det känns som att det är dags att sticka innan den tandlöse tar fram sin banjo och börjar spela.
Sagt och gjort. En kort stund senare skrapar Pelle fram med sin slutkörda Ford Escort, utan stötdämpare, på den ojämna skogsvägen. Vi andra går före för att lätta på vikten och peka ut de värsta stenarna. Lyckligtvis kommer vi undan med enbart ett böjt eluttag och lyckas lirka bilen förbi den svåra passagen. Ett antal kilometer grusväg senare så är vi ute på väg 296 mellan Voxna och Los. Avtagsvägen mot Hylströmmen ligger strax söder om Lobonäs och är skyltad. Man följer denna avtagsväg och tar sedan först av åt höger och sedan åt vänster. Alla avtagsvägar är skyltade och det är cirka 4 km till Hylströmmen från väg 296, inte 14 km som skylten felaktigt säger.
Forsen
Väl framme började vi med att gå ner och reka hela sträckan. Forsens övre del börjar med ca 100 m lätt, grund fors med små vågor. Sedan börjar allvaret med en vänstersväng som innehåller ett mindre ”dropp” med en bred efterföljande vals som följs av en serie valsar och vågor. Forsen går här under en hängbro och lugnar sedan ner sig för ett ögonblick strax efter bron. Här erbjuds bakvatten på båda sidor älven innan det stora fallet kommer. Det stora fallet är inte vertikalt utan börjar med en brant kana som faller ca 3 m. Sedan går man igenom ett par turbulenta tryckvågor och avslutar med en stor vals som upptar hela älvens bredd. Total fallhöjd cirka 4–5 m. Efter fallet finns en stor och lång pool. Forsen fortsätter efter poolen med ett dropp på ca 1 m. Sedan är det lugnt ett tiotal meter för att sedan komma igång igen ner mot forsens sista passage. Här svänger först forsen lite åt höger och trycks upp mot en stor klipphäll för att sedan svänga vänster förbi denna häll. Anrättningen avslutas naturligtvis återigen med en vals som täcker hela fårans bredd. Vid detta vattenstånd, som vi skulle tro var ganska normalt, skulle vi klassa forsen som en IV:a. Men vid höga vattenstånd så blir den tuffare eftersom det finns valsar som inte går att undvika på flera ställen. Dessa valsar blir då större, med ännu mera sug och då kan man nog få rätt mycket stryk med lite otur.
Paddlingen
När vi rekat färdigt bar vi upp kajakerna och satte i ovanför forsen. Vi hade bestämt att jag skulle köra först i storfallet och att Pelle skulle få köra först på resten. Så efter en kort uppvärmning på slätvattnet så började vi glida ner mot forsen. I början, innan det smalnade av, så var det väldigt grunt. Inga problem med platskajaker dock. Vi tog den säkra vägen och följde vänsterkanten ner till ett bakvatten precis före det första droppet. Vi signalerade till Joni och Mattias och sen bar det iväg. Pelle droppade ner först, jag följde efter på några meters avstånd. Det första droppet gick bra och sedan gick det fort ner igenom valsarna under hängbron. Vi gick in i bakvattnet och tog upp före det stora fallet. Första delen avklarad utan problem, en bra uppvärmning inför nästa tuffare uppgift.
När jag kommit upp på land kommenterade en turist som varit åskådare att om jag även skulle köra det stora fallet borde jag nog skaffa en ny livförsäkring. Oj, jag kom direkt att tänka på att jag ju inte ens har skaffat någon hemförsäkring ännu.
Första gången jag besökte Hylströmmen var 1984. Jag hade precis fyllt nio år och var på utflykt med familjen. Den gången stod jag på precis samma ställe som nu och blickade förundrat ut över de mäktiga vattenmassorna som dånade förbi mig och kastade upp små, små droppar vatten flera meter upp i luften. Enda sedan jag var liten har jag känt mig dragen mot dessa naturens storslagna monument såsom vattenfall och höga berg. Två dagar efter mitt första möte med Hylströmmen började jag att paddla kajak. Nu står jag här igen, på samma plats, fast 16 år senare. Cirkeln är sluten. Jag har förändrats på många sätt men en sak har varit beständigt i mitt liv sedan dess, jag paddlar fortfarande kajak och jag dras fortfarande mot de fantastiska upplevelser som naturen erbjuder. Jag har återvänt för att denna gång, inte bara betrakta den mäktiga forsens skönhet, utan för att paddla nedför fallet i Hylströmmen.
Jag står länge och tittar på fallet, för att vara säker på linjen. Jag är lite nervös. Jag vet inte om någon någonsin har kört fallet tidigare så det gör ju det hela lite osäkrare. De andra står nedanför fallet, redo med videokameran och kastlinorna om något skulle gå fel. Jag är ensam här uppe, förutom turisterna som med händerna för ansiktet väntar på vad jag skall företa mig. Några sista tvivel flyger igenom huvudet innan jag till slut går bort mot kajaken. Jag sätter mig i och spänner fast kapellet, glider ner i vattnet och paddlar runt ett par varv. Nu gäller det. Jag stänker lite vatten i ansiktet och ger tummen upp åt Mattias som står på en klippa nedanför fallet. Med några beslutsamma paddeldrag är jag på väg mot kanten. Nu finns det ingen återvändo, jag kan bara fortsätta nedåt. Jag går över kanten och susar snabbt nedför kanan, igenom de skummande vattenkaskaderna och strax känner jag hur jag slår igenom den sista stora valsen. Allt går som vanligt väldigt snabbt, men nu är jag nere och det gick bra! En enorm känsla av lättnad sprider sig i kroppen när alla uppbyggda förväntningar, rädslan och nervositeten omedelbart släpper taget. Jag paddlar runt med ett leende på läpparna för att sedan gå upp på land för att se på när Pelle skall köra fallet. Pelle som just sett mig köra ner är också ganska nervös eftersom han vet att det finns potential för att göra misstag. Han står liksom mig och tittar en stund sedan sätter han sig i och kör. En perfekt linje, han går rakt igenom alltihopa utan problem. Nu är vi båda på riktigt gott humör, fortfarande lite höga efter vår lyckade ”descent” av det stora fallet.
Vi fortsätter vår färd genom att köra utför ett litet dropp på ca 1 m. Nu är det bara den sista slutklämmen kvar som också den slutar med en vals som man måste igenom. Pelle kör först och det ser bra ut ända fram till sista valsen där trycks bakänden ner av valsen så att han går upp i en helt vertikal backender. Som tur är så lyckas han lägga ner kajaken på rätt köl igen utan att gå runt. Några snabba paddeltag och han sidsurfar ut från valsen. Han är nere. Då var det min tur. Får en lite lustig linje ner mot svängen men inga problem. Bara den sista valsen kvar. Till Pelles och de andras stora besvikelse så går jag rakt igenom valsen utan att flippa bakåt. De hade hoppats på att få se mig göra några grisehjul i valsen. Men det var det, hela Hylströmmen avklarad.
På vägen hem väljer vi en annan väg än på ditvägen. Vi är trötta men lyckliga efter en väldigt lyckad dag. Ett riktigt äventyr. Jag kan bara konstatera att efter att ha paddlat i 16 år så är det nu roligare än någonsin. Det verkar dessutom bara bli bättre.