I den allra nordligaste spetsen av Jämtland, nära norska gränsen, ligger Stekkenjokk och Gaustaälven. Högt uppe på kalfjället nästan 1000 m över havet ligger isättningen och därefter slingrar sig älven fram i en djup ravin i närmare 2 mil. Det rör sig om kontinuerlig fors hela vägen med talrika utmaningar i form av vackra men respektingivande vattenfall med svårighetsgrader ifrån klass III upp till klass VI. Tillsammans med ett TV-team från SVT begav vi oss dit fredagen den 13:e juni 2003 för att pröva vår lycka i de vilda forsarna. Det blev en lång dag och en oförglömlig paddlingstur.
Strax efter klockan sex på morgonen steg jag (Lars) och Pelle upp. Vi hade övernattat på vandrarhemmet i Vilhelmina och i vårt följe hade vi även Andreas Öberg och Samuel Wikström, i vissa kretsar mera känd som ”plantkungen”. Vi tog en sista titt på kartan innan vi ilastade bilen och begav oss västerut mot Norska gränsen. Vi hade drygt 15 mil upp till Stekkenjokk där vi stämt träff med Simon Berglund och Robin Kerttu som övernattat uppe på fjället i en fjällräddningsstuga. Simon och Robin har under de senaste åren utforskat mängder av ”nya” älvar och bäckar, av det brantare slaget, i trakterna av norra jämtland och södra Lappland. Redan för två år sedan paddlade de Gaustaälven för första gången i sällskap med Fredrik Laestadius och Jon Larsson.
Vårt grannland Norge är numera världskänt för sin creeking av toppklass, men faktum är att Sverige också har mycket av den varan att erbjuda, bara man letar sig upp en bit i fjällvärlden. Mycket av paddlingen i Norge är outforskad men antagligen så är älvarna på den svenska sidan ännu mer orörda med tanke på att hundratals paddlare numera vallfärdar till Norge för att utforska dess hemligheter. Samtidigt är det relativt få i Sverige som paddlar denna typ av paddling. Med andra ord så sitter vi på en skatt här i Sverige som bara väntar på att upptäckas.
Det var med spänd förväntan som vi färdades upp mot Stekkenjokk. Vi hade hört mycket om Gaustaälven. Saker som att ”den slår all creeking som finns i Sjoa”, Norges mest kända paddlingsmecka. Om detta var sant var det inget dåligt äventyr som väntade oss. Utanför bilrutan rusade det norrländska landskapet förbi. Vi var snart framme i Saxnäs och kunde se de vita topparna på Marsfjället vid horisonten. Det hade duggregnat svagt när vi startade vår resa, men här och var kunde man se blå fläckar på himlen så vi hoppades att det skulle vara fint väder uppe på fjället. På stereon pumpade ”Queens of the Stone Age” ut sin helsköna låt ”Go with the flow” och snart kunde man se vita fläckar av snö vid sidan av vägen. Vi började närma oss trädgränsen och det kunde inte vara långt kvar till mötesplatsen. En liten bit längre fram på kalfjället såg vi några bilar och ett par längdskidåkare. Det var svenska skidlandslaget som var ute på träningsläger bara några kilometer ifrån vår isättning, ett oväntat möte mellan sommar- och vintersport och för en sekund så undrade vi om vi verkligen befann oss på rätt ställe.
En stund senare skymtade vi några bilar och kajaker vid vägkanten. Klockan var bara ungefär nio så vi tyckte oss vara ute i god tid. Vi hade planerat att komma igång klockan tio och SVT-teamet var redan på plats tillsammans med Simon och Robin. Döds-finnarna Pekka (walk the walk) och Kai hade också slutit upp vilket gav oss en totalt åtta man stark grupp som skulle ge sig i kast med Gaustaälven. Väl ur bilen insåg vi att det tveklöst var paddelhandskar som gällde. Det blåste iskallt och det var kanske 7 – 8 grader i luften. I vattnet var det betydligt kallare och iskanterna hade precis krupit upp tillräckligt långt på stränderna för att inte vara farliga. Det var gott om snö som fläckvis låg i metertjocka drivor. Ett antal hundra meter uppströms låg isättningen och man kunde skymta några vita områden som utgjorde de första droppen på turen.
Efter lite rekning och nerkörning av en bil med mat och ombyte var det dags att hoppa i paddlargrejorna. Simon och Robin kunde dock rapportera att vattnet hade tokstigit de senaste dagarna och var nu högt. I ett vattendrag som detta innebär det att svårighetsgraden på forsarna stiger ganska markant och det var inte precis det som vi hade hoppats på efter vad vi hört om denna tur. Pekka hade tyvärr fått feber kvällen innan så han var tvungen att stå över dagens paddling. Därmed var vi nu bara sju stycken och han skulle dessutom inte bli det sista frånfället. Medan vi bytte om hann vi uppleva både sol, regn och snö, verkligen typiskt fjällväder, men lagom till att vi burit upp till isättningen och SVT skulle börja filma så verkade solen ha stabiliserats över oss.
Färden började med några mindre dropp som gav oss en välbehövd uppvärmning. Detta var andra gången jag satt i Riots nya creeklåda ”Sniper”. Jag hade testat den första gången två dagar tidigare uppe i creeking-deltat vid Trollforsarna i Piteälven. Då hade jag varit ganska ringrostig och det hade känts väldigt ovant med tanke på att jag den senaste tiden nästan enbart paddlat pyttesmå freestylekajaker. Jag hade dessutom lyckats skrubba min paddel och mina knogar över ett stenröse på grund av ett förargligt litet misstag, så jag kunde ha haft en bättre start i ryggen, med tanke på att de utmaningar som nu väntade var betydligt mycket mer krävande än Trollforsarna. Idag skulle jag dock få chansen att verkligen se vad Snipern och jag själv gick för.
Nästa dropp som skulle köras var en svag kurva med en något otrevlig vals på vänster. Det gällde att precis i droppet paddla hårt höger för att inte tryckas ner i valsen. Några av oss paddlade ner utan större problem, bara några kortare sugningar mot valsen och en back-ender. Sedan kom Andreas, han hamnade lite för långt åt höger och slog in fören mot stranden, vilket ledde till att kajaken vändes baklänges och han gick runt och tappade paddeln. Efter några misslyckade handeskilförsök i det iskalla vattnet gav han upp och simmade. Han tog sig dock snabbt upp på stranden och jag lyckades fånga hans båt efter att den fått lite surf i nästa vals. Vi hade inte kommit längre än 100 m och hade redan haft en första simning, det bådade inte gott. Kanske hade vi varit övermodiga när vi skrattat och skämtat om att vi skulle köra Gausta på självaste fredagen den 13:e.
Vi var nu framme vid ”Skruvdroppet”, även kallad ”Fångstgropen” eftersom man oftast hamnar i ett bakvatten till vänster efter fallet som inte går att paddla sig ur. Däremot går det att kliva ur kajaken och bära sig förbi hindret. Robin bestämde sig för att köra först och vi andra placerade ut oss med kastlinor samtidigt som SVT: s kameraman gjorde sig redo. Vid fallet pressas allt vatten ihop till en bredd av bara 2 m och faller sedan 4–5 m vertikalt ner i fångstgropen. I fallet bildas vågor från kanterna som skruvas in mot mitten av strömmen. Detta gör att man inte har någon möjlighet att ”boofa” fallet eller liknande, utan man hamnar i princip mitt i strömmen och kan bara hoppas på att man poppar upp i fångstgropen istället för i baksuget till valsen nedanför.
Efter en liten stund var Robin i båten och på väg mot fallet. Första biten gick ganska bra och han höll sig på rätt köl fram till kanten på själva skruvdroppet. Där går det hela däremot snett genom att den kraftiga skruven vänder Robins båt helt upp och ner med botten utåt och huvudet in mot fallet. Ett ytterst ogynnsamt utgångsläge när det gäller att ta sig ur baksuget. Inte helt oväntat ligger Robin kvar i valsen när han poppar upp efter fallet och han bjuder på några rejäla grisehjul i sin Dagger CFS, innan han slutligen ger upp kampen och simmar. Jag bestämmer mig snabbt för att det är för tidigt på turen för att simma, så jag tar kajaken på axeln och bär i likhet med övriga i gruppen. När vi kommer ner till kameramannen möter vi Pelle, på väg uppströms, som till vår förvåning bestämt sig för att köra. Återigen ställer vi upp oss med kastlinor och inväntar ett nytt försök på samma fall. Dessvärre går det inte bättre denna gång. Pelle lyckas med nöd och näppe hålla sig upprätt fram till fallkanten och går visserligen upprätt nedför fallet, men hamnar likväl upp och ner i baksuget. Efter några misslyckade eskilförsök rycker även han kapellet och simmar. Enligt egen utsago så poppade kapellet på grund av att en virvelström sög honom ut ur kajaken. Pelle lyckades därefter rädda sig upp på en klippa, medan hans Big Gun surfade vidare i fallet i säkert fem minuter innan den släpptes! Kai hade bara en kommentar ”Jag har aldrig sett tre personer simma på 200 m”. Det värsta av allt var att allt detta strul plus filmandet hade tagit flera timmar och vi hade inte ens tagit oss de futtiga hundratals meter som vi burit upp från bilarna. Som kronan på verket hade dessutom nu SVT allt detta på film. Det finns alltså potential för att detta kan bli ett riktigt avskräckande reportage, men vi hoppas naturligtvis att de istället fokuserar på de andra bilderna som bättre visar den härliga paddling vi också fick uppleva.
Efter detta bar vi förbi ”Lämmelfallet” som vi bedömde som alltför riskfyllt i det höga vattenståndet (introbilden visar mig på fallkanten av Lämmedroppet från en tur tre år senare på lägre vatten). Under denna bärning så gav Kai upp, han hade redan fått nog och såg antagligen ett skräckscenario framför sig med mängder av tidsödande och farliga simningar och inte en möjlighet till att vi skulle orka hela turen med detta tempo. Bara några hundra meter längre ner bestämde sig även Pelle och Andreas för att ge upp och det hela började likna Agatha Christies tio små negerpojkar. Simmarna hade blivit rejält nerkylda och såg chansen att ge upp nu medan bilen fanns inom nära räckhåll. SVT filmade därefter ytterligare två fall, men kunde sedan tyvärr inte följa med på resten av turen på grund av svårigheterna att ta sig till forsarna. En spännande episod vid en av de sista forsarna de filmade var dock det ”Lilla stendroppet” där Robin skulle köra med en av SVT:s kameror monterad på däcket. Fallet är ganska stort och inbegriper en studs på en sten mitt i fallet, sedan verkar man ofelbart tryckas omkull längst ner. Robin gick därför runt efter fallet och när han skulle göra eskil så råkade han hugga loss kameran med paddeln. Som tur var hade kameran ett luftfyllt kamerahus så den flöt iväg nedför forsen och Robin kunde själv jaga ifatt den och fånga in den. Annars hade vi gått miste om en del riktigt häftiga bilder som vi nu istället får se på SVT.
Med gruppen halverad och ingen kamera med oss gick den fortsatta paddlingen mycket smidigare och snabbare. Det behövdes med tanke på att vi hade nästan hela turen kvar. Gruppen bestod nu bara av Simon, Robin, Samuel och jag själv. Vädret var strålande, solen sken och vi kunde verkligen njuta av den fantastiska paddlingen. Det var många minnesvärda forsar och fall på sträckan, men det var speciellt ett av dem som fastnade lite extra i mitt minne – det ”Lilla stendroppet” – som inte känns särskilt litet.
Bara några tiotal meter från fallet gick vi upp på land för att reka. Det var en imponerande syn som uppenbarade sig framför oss. Vi hade klättrat ända upp på den branta strandbrinken, eftersom väggarna sluttade för brant närmast fallet för att man skulle kunna gå där. Nu stod vi rakt ovanifrån och blickade ner på något stort och vitt. Det såg riktigt köttigt ut och var det mäktigaste fallet hittills. Det hade ingen rakt skuren kant, utan det fanns några olika tungor och skummande vågor som ledde fram till en position där forsen började falla fritt. Det rörde sig om några meters fritt fall ner till en liten trappavsats höljd i vitvatten på mitten av fallet. Därefter var det fritt fall igen några meter varefter man landade, men inte i en djup pool utan i ett virrvarr av vitvatten skummandes över en kanske 20 m lång, brant och stenig slide som slutade med några skapliga valsar. Från fallkanten och ända ner till valsarna 20 – 30 m längre ner var alltså allting ett enda inferno av vitvatten. Ska vi verkligen köra det här, tänkte jag när jag såg ner på den dånande forsen. Simon pekade ut linjen som de hade kört tidigare. Man startar från bakvattnet på höger sida och paddlar sedan fram precis till höger om en sten före fallet, siktandes på en liten plym av vatten som stänker upp precis på kanten. Där är det bara att satsa rakt ut, studsa på stenen i mitten av fallet och sedan bara försöka hålla sig upprätt ner till valsarna så att man kan gå rakt igenom dem. Simon tvekade en stund på om han skulle köra eller inte och kommenterade att man verkligen fick lite puls av att titta på det här fallet. Strax hade han dock bestämt sig och gick bort mot kajaken. Samuel hade redan beslutat sig för att bära, så han hade klättrat ner med kastlina till botten av fallet. Jag och Robin tittade nervöst på när Simon kom paddlandes. Han gled över kanten och med en ljudlig smäll av plast som träffar sten studsade han på avsatsen och landade bland vitvattnet. Han fick en bra linje, upprätt hela vägen ner, men kom kanske aningen snett in mot den sista valsen för han stoppades upp någon sekund innan han trycktes igenom. Nu var det Robins tur, han gick iväg till båten och studerade återigen linjen noggrant innan han hoppade i. Allt gick enligt planerna tills han landade efter studsen. På något sätt hade han kommit snett och efter landningen så gick han runt, precis där man helst av allt inte skulle vilja gå runt, med tanke på hur stenigt det såg ut. Paddeln såg nästan ut att slås ur händerna på honom, men till vår lättnad rullade han snabbt upp och några sekunder senare var han nere i säkerhet.
Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle köra eller inte. Men nu var det dags, jag var tvungen att ta ett beslut. Robins färd visade hur lätt något kunde gå fel, men å andra sidan verkade han ha klarat sig helskinnad trots sitt misstag. Den största risken verkade vara att hamna fel i fallet på något sätt, så att man går runt i eller efter landningen. Där skulle paddeln knäckas som en tandpetare och man skulle kunna skrapa upp sig ganska rejält. Men å andra sidan, kryper man bara ihop tills man är nere vid valsarna borde man klara sig ganska bra ändå, förutsatt att inte valsen var tillräckligt grund för att kunna mangla en mot stenarna. Hade detta varit i början av turen hade jag säkerligen inte kört, men nu började jag bli varm i kläderna. När det handlar om creeking så är det minst lika mycket psykologi som paddling som spelar in. Jag hade haft en riktigt bra dag och kört allting dittills utan problem och jag kände mig också ovanligt lugn trots att jag stod inför ett så pass skräckinjagande fall. Under dagen hade mitt självförtroende inte bara reparerats utan även stärkts och jag kände att jag kunde lita på både kajaken och mig själv. Rädslan fanns naturligtvis där, men trots det kände jag att jag kunde klara det. Det hade varit synd att förlora den totala fulländningen på denna dag genom att inte ta chansen nu när jag ändå var här. Slutligen så gav jag tummen upp till de andra. Det var signalen för att jag skulle köra.
Medan jag gick bort mot min kajak så flög tankarna genom huvudet. Var det ett misstag? Skulle jag skada mig, eller knäcka paddeln? Borde jag ha burit istället? Jag var på helspänn och adrenalinet pumpade ut i blodet. Kroppen började ställa in sig på kamp snarare än flykt. Vid det här laget hade jag inte ätit sedan frukosten i Vilhelmina. Det var kanske 10 timmar sedan. Trots detta kände jag ingen som helst hunger. Kroppen hade för länge sedan kopplat bort alla sådana grundläggande behov till förmån för dess primitiva alarmsystem som signalerade fara. Jag slog bort de tvivel som försökte tränga sig in i mitt medvetande och satte mig i båten och började sätta fast kapellet. Vid det här laget var jag också på god väg att bli galen på mitt splittnya kapell som trilskades varje gång jag skulle försöka få fast det. Eftersom killarna därnere väntade på mig skapade det viss stress att jag inte kunde få dit det. Men medveten om att minsta lilla obalans i psyket just nu skulle kunna vara ödesdiger intalade jag mig själv att bara ta det lugnt och ta den tid jag behövde. Till slut var jag klar och gled ner i vattnet med kajaken. Inuti mitt huvud frammanade jag refrängen till ”Go With the Flow” med “Queens of the Stone Age”. Det var den musik som under hela dagen ljudit inom mig medan vi tagit oss nedför fors efter fors. Jag kände flytet jag haft hela dagen och såg mig själv fara utför fallet, rakt ned till säkerheten. Nu var det bara att göra om samma sak i verkligheten. Jag tittade oroligt efter den lilla plymen av stänkande vatten som jag skulle sikta på. Jodå, den fanns där och den stack precis upp tillräckligt mycket över horisontlinjen för att jag skulle kunna se den. Nu var det dags, nu eller aldrig. Jag tog mina första paddeltag och började sakta närma mig fallet, linjen gick via ett bakvatten tills det bara var några meter fram till kanten. Jag funderade på om jag hade tillräckligt med fart. Det fick räcka. Det viktiga var att hålla linjen och träffa vattenstänket precis rätt. Jag vågade inte ta i alltför mycket på kanten eftersom jag var rädd att ett kraftigt drag skulle göra att jag tappade balansen och kom snett. Plötsligt kände jag ett starkt sug i maggropen. Det betydde att jag var över kanten. På någon tiondels sekund hann min hjärna registrera att det kändes som att jag föll med spetsen lite väl rakt neråt. Tänk om jag skulle slå ner som en spik på avsatsen mitt i fallet och tippa över upp och ner utför resten av fallet? Innan jag hunnit tänka så långt slog jag ner på avsatsen och kajaken trycktes platt med botten mot stenen. Kraften fick hela min överkropp att kastas bakåt mot bakdäcket. Samtidigt som jag rätade upp överkroppen igen, med vatten stänkandes över mitt huvud, flög kajaken studsande vidare ner mot valsarna. Jag var upprätt när jag träffade valsen, som effektivt stoppade upp min framfart. Den kastade tillbaka kajaken uppströms och vred den 180 grader, varpå jag kastade mig tillbaka ett halvt varv till på en halveskil. Strax därefter släppte valsen sitt grepp och jag gled ur den baklänges, vände snabbt om och tryckte mig igenom en vals till. Nu visste jag att det var över men jag fortsatte paddla några meter till och gick in i ett bakvatten innan jag helt släppte koncentrationen.
Jag ville bara skratta, ”fy fan vilken känsla, jag klarade det!”. Ett stort leende spreds på mina läppar och jag bara ruskade på huvudet åt vad jag just gjort. Samtidigt så bara rann alla spänningar och rädsla av mig. Istället satte belöningssystemet igång att pumpa ut ett lyckorus i hela min kropp. Jag kunde känna hur endorfinerna spred sig och jag bara njöt. Jag var så grymt glad att jag hade kört, för i annat fall hade jag garanterat ångrat efteråt att jag inte tog tillfället i akt. Resten av turen kunde jag bara sitta och mysa i kajaken. Känslan av att ha övervunnit min egen rädsla och kört det där fallet var bara så skön att den var värd hela resan upp till norrland och mer därtill. Det här var upplevelsepaddling när den är som bäst. Vi hade haft perfekt väder hela turen och en underbar dag. Det måste vara den bästa fredagen den 13:e jag varit med om. Någon timme senare var vi nere vid Lappens stuga, där vi hade lämnat bilen med ombyte. Planen hade varit att vi skulle äta där och sedan paddla vidare resten av sträckan, men klockan var nu sju och vi hade varit på älven i nio timmar utan mat, så det fick bli en annan gång. Istället tog vi bilarna och åkte tillbaka ner till Hotell Vilhelmina och åt en fin och välförtjänt middag. Den natten sov jag skönare än någonsin under vår resa och oavsett om jag någon gång varit vidskeplig så är jag det i alla fall inte nu längre.
(Alla stillbilder i denna artikel är tagna under en annan tur än den omskrivna, gjord 2006 och på ett lägre vattenstånd än det som visas i filmerna och beskrivs i texten. Artikeln publicerades första gången 2003).