Jakten på det vita guldet

Varje forspaddlares dröm är att hitta ett aldrig tidigare paddlat vattenfall med en ren och vacker linje. Att låta sig ledas genom skogen av det dova ljudet från fallande vatten, se något vitt börja skymta mellan träden, känna de pirrande förhoppningarna i magen och slutligen ställas inför ett naturens konstverk av pulserande energi. Det är som att hitta en dyrbar skatt.
Vi begav oss i juni 2007 till nordvästra Jämtland – på jakt efter det vita guldet.

Att paddla välkända och erkänt bra forsar är roligt, men ingenting går upp mot att paddla en ny fors som ingen tidigare kört. Spänningsmomentet av att inte veta vad som ligger bakom nästa flodkrök tillför en helt ny dimension. Dessutom är planeringen av en lyckad förstapaddling halva nöjet. Det blir många timmar framför topologiska kartor räknandes höjdkurvor. När du väl hittat en potentiellt bra plats ligger det andra kruxet i att befinna sig där vid precis rätt tidpunkt. Ju brantare och mer utmanande paddling du söker desto närmare fjällvärlden kommer du och desto mindre blir tidsspannet för när vattendraget är farbart. Det krävs oftast att du prickar in kulmen på vårfloden för att få optimala förhållanden.

I mitten av juni 2007 var törsten efter vitvatten stor. Jag ringde Ola ”Oljan” Lindström i Sundsvall och John Juter i Uppsala, två forspaddlare som jag visste inte skulle banga för att ge sig ut på nya okända vatten. Oljan hade ett förslag på en intressant creek i Hotagen uppe i nordvästra Jämtland som han delvis rekat tidigare. Med hjälp av kartor lokaliserade vi dessutom ytterligare en handfull intressanta vattendrag inom samma område som backup.

Efter en lång bilfärd nådde vi sent på fredagskvällen en stuga i Åkersjön, några mil från vår destination. Efter en god natts sömn var vi alla laddade för stordåd. Förväntansfulla rullade vi iväg mot förstahandsalternativet för helgens äventyr. Men redan längs vägen kunde vi konstatera att ett av de övriga alternativen var för lågt. Hade vårfloden redan gått? Det verkade inte bättre, för när vi kom fram till creeken vi skulle köra var även den för låg. Det här bådade inte gott.

Två åar på listan fick strykas, men det fanns fler alternativ. Vi stannade till i Rötviken och tog en glass i den lilla butiken. Där fick vi veta att några renskötande samer hade varit uppe på fjället och åkt skoter bara ett par dagar tidigare. Däruppe fanns fortfarande gott om snö. Ett hopp tändes inombords.

Nästa anhalt var Stensjöån. På kartan var den vackert blåfärgad med massor av korsande bruna höjdkurvor. Ett visuellt stimuli som får fantasin att skena på en forspaddlande kartfantast. Tyvärr möttes vi av en uttorkad flodbädd beväxt med sly. Här hade inte vatten runnit på mycket länge. Vi var inte de enda som inom oss närde ett begär till det vita vattnet. Redan 1968 togs Stensjöfallets kraftverk i drift. Det är ett underjordiskt vattenkraftverk som via tunnlar utnyttjar en fallhöjd på hela 317 meter, vilket är högst i landet. Långt under våra fötter, i underjorden, försvann alltså vårt eftertraktade vatten för att dyka upp till ytan många kilometer längre ner.

Vi insåg att vi inte var de enda som jagade det vita guldet och i det här fallet hade vi redan förlorat. Guld var förövrigt inte det enda dyrbara ämnet som doldes under jord. Bara ett stenkast från oss låg nämligen några av de platser i Sverige där tillstånd för uranprospektering medgetts. Borrhål har gjorts eller planeras både på Lill-Juthatten framför oss och på Nöjdfjället bakom oss. För lokalbefolkningen blir en framtida urangruva dödsstöten för deras möjligheter att överleva på den så viktiga naturturismen.

En aning modfällda bestämde vi oss för att ge oss på Grubbdalsån. Den hade sett ganska låg ut när vi passerade över den och vi hade ingen aning om hur den såg ut längre upp. Men de föregående bakslagen och frustrationen över att ännu inte ha fått blöta våra paddlar gjorde att vi var beredda att ta en chansning. Grubbdalsån har sina källflöden uppe bland de större fjällmassiven och saknar väganslutning till isättningsplatser. Därför blev det dags att plocka fram våra Bak-Yaks, bärselar som gör det möjligt att ta kajakerna på ryggen. Planen var att bära kajakerna fem kilometer upp längs ån, vilket skulle ge oss åtta kilometers paddling tillbaka.

Efter ett par kilometers vandring kom vi fram till en fäbodvall mitt ute i skogen på fjällsluttningen. Höberg som platsen kallas är vackert beläget med grönskande ängar och utsikt mot Nöjdfjället på andra sidan dalgången. Mot nordväst i den riktning vi var på väg såg man Juthattens karaktäristiska topp skjuta upp över trädkronorna.

Här utspelade sig 1981 en säregen historia. Det skånska kollektivet Moder Jord slog sig ner på den öde fäbodvallen och kom i konflikt med svensk byråkrati och en sportfiskeklubb som arrenderade ett av husen. Historien blev en riksnyhet och vida känd över hela landet och än idag förknippas trakten med händelsen.

Sportfiskarnas byggnad står fortfarande kvar och när vi passerar stöter vi på tre fiskare som av en slump råkar vara där. De berättar historien om familjen Örnmarker och ”ockupationen” av Höberg. De klagar också över att det numera är mycket mindre vatten i Grubbdalsån än det brukade vara eftersom man via en underjordisk överledningstunnel för över vatten till Stensjöfallets kraftverk.

Efter att ha vandrat vidare genom skogen och över myrarna sätter vi i kajakerna vid bäcken från Höbergstjärnarna och påbörjar paddlingen. Sportfiskarnas varningar stämmer, det är väldigt lite vatten och vi stöter i botten hela tiden. Inte blir saken bättre av att John fastnar med paddelbladet mellan två stenar och knäcker det. Vilken antiklimax, vi har åkt 60 mil och burit och slitit med kajakerna på ryggen i fem kilometer bara för att få skrapa oss ner över lätt fuktad kullersten av blygsam klass II.

Efter att ha avverkat sex av de totalt åtta kilometrarna på detta sätt är nederlaget ett faktum, då vi plötsligt hör ett dovare muller framför oss. Efter att ha hållit en tämligen konstant lätt lutning i en bred och öppen flodbädd byter plötsligt ån karaktär och faller via ett 3-4 meter högt vattenfall ner i en trängre flodbädd med inslag av branta klippor längs sidorna. Dagen var räddad och resterande två kilometer bjöd på mycket fin paddling med pool-dropp-karaktär, bitvis i kanjonmiljö. Allt var körbart även om det hade tjänat på ett par decimeter högre vatten. Oljan stod för dagens uppvisning genom att ge sig på en smal ränna, numera döpt till ”Blodspäcken”, där han gick runt, fastnade och fick simma. Som seden påbjuder avslutades dagen med att simmaren fick dricka whisky ur sin egen paddlarsko – yummy!

Dagen därpå var vi redo för ett nytt och ambitiöst projekt – vi skulle ge oss på den 16 kilometer långa Främmerån som bland annat innehåller den välkända turistattraktionen Hasslingsåfallet. Det är en serie trappstegsfall där ån faller säkert 50 meter på en sträcka av några hundratals meter, men tyvärr fortfarande att betrakta som ofarbar.  

Både isättning och upptag har väganslutning, men problemet var att vi bara hade en bil och sträckan däremellan var 22 kilometer. Planen blev att försöka hitta någon som kunde skjutsa oss i Valsjöbyn. Vi var redan ombytta till underställen vi skulle paddla i, och efter ett par misslyckade liftförsök blev vi hänvisade till Valsjöbyns taxi.

Vi måste ha framstått som ganska suspekta redan vid första anblicken. Tre killar endast iförda långkalsonger och neoprenskor – mitt i sommaren. När vi dessutom avslöjade att vi tänkte paddla utför Främmerån väckte vi stor förundran. Lyckligtvis var familjen som driver taxirörelsen mycket trevliga och ställde upp och skjutsade oss de fyra och en halv milen till en taxa som till och med fattiga forspaddlare hade råd med. Nog för att jag åkt både flyg och tåg med kajak, men att hemma i Sverige ta taxi till isättningen för en ensligt belägen creek uppe i den norrländska fjällvärlden var en ny upplevelse. Att det överhuvudtaget fanns en taxirörelse i denna lilla by kändes som något av en sensation.

De första fem kilometerna av Främmerån var i princip en transportsträcka med bara mindre forsar och lätt strömmande vatten. Men sedan började saker hända. Forsarna blev större, brantare och distinktare. Förhoppningarna växte inom oss. Plötsligt nådde vi fram till en tydlig horisontlinje med ett kraftigt brus och en markant höjdskillnad. Vi visste vad det betydde och hoppade ivrigt ur kajakerna för att rekognoscera.

Framför oss låg kronan på vårt verk – ett fem meter högt vertikalt vattenfall med en ren linje. Liksom resten av sträckan var det troligtvis aldrig tidigare paddlat. John fick äran att köra först. Med några kraftiga paddeltag närmade han sig kanten och följde tungan ut i en brusande vattenkaskad. Under ett ögonblick svävade han fritt i luften innan kajaken med en mjuk duns landade i det bubblande vita skummet. Solen sken mot oss, himlen var blå och vattnet var av det allra vitaste vitt.

Kilometrarna därefter innehöll en rad spektakulära vattenfall och fantastisk paddling innan vi kom ner till ytterligare en transportsträcka över Hasslingssjöarna. Därefter tog fallhöjden fart igen för att kulminera i Hasslingsåfallet och strax därefter mynnade ån ut i Stor-Gruveln. Precis vid mynningen avslutades turen på ett värdigt sätt med ett av de mest utmanande fallen. Efter att åtminstone nästan ha satt linjen i fallet var det en underbar känsla att paddla ända ut på sjön och konstatera att vi slutfört hela Främmerån på totalt sju timmar.

Glada och lyckliga efter att ha utforskat ytterligare ett par vita fläckar på forspaddlingskartan begav vi oss hemåt efter en välförtjänt middag. Klockan var runt åtta på söndagskvällen och John hade 60 mil att köra hem till Uppsala och beräknades anlända lagom till att han började jobba klockan sju morgonen därpå. Men vad är sömn värt när man just paddlat Främmerån. Vi hade funnit det vi sökte – det vita guldet – och släckt vår törst för denna gång. Samtidigt ska man ha klart för sig att det alls inte är nödvändigt att åka ända upp till fjällen för att hitta okörda forsar. Ofta finns äventyret närmare än du tror, kanske rentav på din egen bakgård.

Sök och du skall finna.

---

---

Främmerån

Klass: IV (V,VI)
Längd: 16 km
Fallhöjd: 240 m Gradient: 15 m/km (19,0 m/km om sjöarna räknas bort)
Brantast: 67 m/km (Hasslingsåfallet)
Isättning: Vid vägbron efter Bågavattnet.
Upptag: Vid vägbron där ån mynnar i Stor-Gruveln.
Skyttel: 22 km
Säsong: Slutet av maj till och med juni, under vårflod.
Kartor: Fjällkartan Gäddede-Hotagsfjällen Z3, Vägkartan Håkafot 21E.

---

Text och foto: Lars Larsson (turen genomfördes i mitten av juni 2007).