Vålån och dess källflöde Härjångsån sträcker sig fyra mil och närmare 500 fallhöjdsmeter från Härjångsfjällens branta sluttningar ner genom Vålådalens naturreservat och ut i Ottsjön. Forsarna i de övre delarna av ån har aldrig tidigare paddlats och de går inte att nå annat än till fots eller med helikopter.
Tidningen Paddling antog utmaningen – tre mils hård vandring upp till 1000 meters höjd med kajakerna på ryggen följt av en av de tuffaste forspaddlingar landet kan erbjuda. Belöningen blev en helt underbar tur vi aldrig kommer att glömma.
Av Lars Larsson (originaltexten publicerades i Paddling #4, 2007)
Nedanför mig breder Vålådalen och de kringliggande fjällen ut sig i ett vackert panorama med blå sjöar, grön vegetation och vita snöfält. Själv står jag ensam mitt ute på ett stort och brant snöfält på den nordligaste sluttningen av Smällhögarna. Jag andas in djupt och låter mig uppfyllas av den härligt fria känslan av att vara just här och nu. När vi för någon timme sedan segade oss uppför vandringsleden vid foten av berget drogs min blick gång på gång mot det vita snöfältet jag nu står på.
Tanken på att få åka utför fjällbranten i kajaken var lika lockande som den första snön är för en sjuåring i pulkabacken. Långt nedanför mig övergår snön i barmark och jag får en impuls att bara hämta kajaken och chansa på att marken är slät och mjuk, men som tur är går jag ner och tittar lite närmare för att inse att marken är både ojämn och stenig.
Jag väljer att starta åket bara knappt halvvägs upp. Det räcker. Efter en blixtsnabb nerfärd landar jag stenhårt i terrängen och det känns mer i kroppen än efter en plattlandning från ett femmeters vattenfall. Men vilken skön känsla det var att åter befinna sig i pulkabacken trots att det är 20 grader varmt.
Vålådalens naturreservat i Jämtland är med sina 1200 km2 ett av landets största och turiststationen här byggdes 1923 av Svenska Turistföreningen. Här stod fjällturismens vagga och allt sedan dess har detta varit ett av Sveriges populäraste fjällområden. Genom dalen vindlar sig Vålån fram och för med sig smältvattnet från de höga bergstopparna. Den nedre delen, en knapp mil mellan turiststationen och Ottsjön har länge varit Årekanotisternas populäraste paddlingsvatten.
Här körs även kommersiell forsränning och så sent som i maj 2007 avgjordes SM i forspaddling på Vålån. Denna sträcka har en fallhöjd på 80 meter, men ovanför turiststationen där vägen slutar, sträcker sig ån ytterligare tre mil och 400 fallhöjdsmeter upp på fjället. Trots att Vålån länge varit vida känd bland både vandrare och forspaddlare har denna sträcka förblivit opaddlad ända fram tills nu, med ett undantag.
För några år sedan gjorde Torkel och Annica Ideström, som bor i Östra Vålådalen och driver företaget ATI Mountain Experience, ett försök att paddla delar av övre Vålån från Vålåstugorna och ner. Torkel och Annica är kanske mest kända för sin expedition Sverige runt som de genomförde 1997. Då rundade paret för egen maskin hela Sverige med skidor, cykel och kajak på 200 dagar.
De löste den tunga vandringen upp genom att frakta upp kajakerna med skoter sent på våren och sedan när vårfloden kom så gick de helt enkelt upp utan den tunga bördan och paddlade ner. Eftersom de inte hade så stor erfarenhet av forspaddling blev de tvungna att bära förbi alla de större och svårare forsarna, vilket innebär att all den bästa forspaddlingen trots deras färd legat orörd fram tills nu.
De senaste åren har det bland forspaddlare snackats en hel del om övre Vålån och planer har funnits på att flyga in med helikopter för att slippa den tunga vandringen, men inget har blivit av. I juni bestämde vi oss därför att en gång för alla utforska vad som doldes uppe på fjället. På redaktionen [tidningen Paddling] satte vi därför ihop ett bra team bestående av mig själv och fotograf Glenn Mattsing samt två av landets mest hängivna forspaddlare – David Levrén från Uppsala och Mats Wålstedt från Dala-Floda.
Den 8:e juni begav vi oss av från Vålådalens turiststation med kajakerna på ryggen i speciella bärselar och med så lite utrustning som möjligt. Trots att vi försökte minimera packningen till enbart paddelutrustning, mat och fältkök blev vikten på ryggen närmare 30 kg. Det var ganska tungt i de enkla bärselarna med tunna axelband – långt ifrån dagens välvadderade ryggsäckars komfort.
I början kändes vandringen ganska jobbig trots att kroppen var fräsch, men ju närmare de snöhöljda fjälltopparna vi kom desto mer motiverade blev vi även om axlarna blev allt tröttare. Den senaste veckan hade bjudit på rekordtemperaturer i hela landet, uppåt 30 grader på vissa håll, och även här uppe på fjället svepte varma vindar fram och gjorde att vi kunde genomföra större delen av vandringen enbart iförda skor och shorts.
Efter över nio timmars vandring, med stopp för snökajakpaddling på Smällhögarna, nådde vi Vålåstugorna, men mycket slitna. Mats var riktigt trött och hade släpat kajaken efter sig mot slutet för att skona sina axlar. Men den sista biten ner mot stugorna gick över snö och då kunde han med ett leende sätta sig i kajaken och snöpaddla ner.
Det var en stor befrielse att få lägga av sitt tunga ok från axlarna och sola sig i det sena kvällsljuset. Vi tog ett dopp i den iskalla fjällbäcken för att tvätta av oss svetten och kunde soltorka i den fortfarande ljumma luften utan att knappt frysa.
– Det här är för bra för att vara sant. Att det finns så här fina anläggningar mitt uppe på fjället där man dessutom får vara helt ensam, sa David efter det uppfriskande doppet.
Vi var fullständigt mörbultade och att kunna sova i riktiga sängar i det öppna nödutrymmet i stugan var fantastiskt skönt. Dagen därpå drog vi igång tidigt vid femsnåret. Kvällen innan hade vi beslutat oss för att fortsätta vandringen ända upp till Härjångssjöarna. Där kallas ån Härjångsån men byter sedan namn till Vålån ungefär i höjd med Vålåstugorna efter att ett mindre biflöde från Vålåsjön tillkommit [Detta biflöde förstapaddlades av en grupp tyskar den 20 juli 2024]. Tre till fyra timmar och några iskalla vad över fjällbäckar senare stod vi uppe i dalgången vid Härjångssjöns strand. Glenn som bar fotoutrustning istället för kajak hade stannat vid Vålåstugorna eftersom han även skulle bli tvungen att vandra hela vägen tillbaka medan vi paddlade ner.
De första kilometrarna av paddlingen var mycket spektakulära. Vi befann oss på närmare 1000 meters höjd och bara några kilometer längre bort nådde Stora Härjångsstöten över 1600 meters höjd. Längst bort i dalen avtecknade sig Gåsen mot himlen och runt omkring oss åt alla håll var fjällen fläckade med stora vita snöfält.
Forsarna var ganska grunda och mestadels inte så svåra i början, med vissa undantag, men det gjorde ingenting. Efter att ha kämpat så hårt och länge för denna paddling uppskattade man vartenda paddeltag på ett helt annat sätt än vad man hade gjort utan denna insats. Varje höjdmeter vi vunnit under de mil vi vandrat och varje droppe svett som runnit nedför våra pannor kunde nu växlas in till hårdvaluta – till synes ändlösa forsar med vitskummande vågor av kristallklart vatten. En forspaddlares dröm.
Omgivningen var häpnadsväckande, man kunde tro att vi befann oss bland isbergen på Grönland. På denna höjd kantades ån av tjocka, upp till fem meter höga vertikala snöväggar. Vi befann oss i en canyon gjord av snö och is och ibland hade brovalv skapats där delar av fåran rann som igenom en tunnel av is.
Efter några kilometers paddling flackade ån ut en aning och vi kunde bara ligga och glida på det släta men snabbt strömmande vattnet och njuta av fjällupplevelsen. Vi passerade ytterligare en snöcanyon och fler enklare forsar innan vi efter 13 kilometer nådde bron söder om Vålåvalen och den väntande Glenn. Eftersom vi studerat kartan noggrant i förväg visste vi att det var här allvaret började.
Avståndet mellan höjdkurvorna på kartan krympte ihop rejält och framför oss låg turens brantaste kilometer. Frågan var om den var ofarbar eller inte? Men innan vi utforskade vad som dolde sig runt nästa flodkrök tog vi lunchpaus. Medan jag och David tog av oss paddelutrustningen och plockade fram maten sprang Mats i förväg för att reka forsen. Efter tio minuter var han tillbaka.
– Det ser ut som Storforsen i Piteälven fast smalare och mindre vattenvolym. Det är ofarbart. Vi skulle kunna kalla den Storforsens lillasyster, sa Mats.
Storforsen sägs vara Europas största fors och är ett brant inferno av vitvatten och monstervalsar som ingen någonsin har paddlat och detta kändes naturligtvis som en stor besvikelse. Jag kunde inte hålla mig utan var också själv tvungen att springa i förväg för att med egna ögon få bekräftat hur det såg ut. Framför mig låg en imponerande syn – den kanske hårdaste och mest kontinuerliga forssträckan jag sett i Sverige och inte helt olik Mats jämförelse.
Men efter en närmare inspektion var min bedömning ändå att de flesta passagerna på sträckan egentligen var fullt paddelbara, men att det värsta klass VI-fallet på mitten av sträckan tyvärr gjorde det alltför riskfyllt att paddla den närmaste sektionen precis ovanför.
Det slutade med att vi valde att paddla några hundra meter i början av forsen för att sedan lyfta 150 meter fram till och förbi Storskräcken, det brantaste partiet, för att sedan börja i ett bakvatten drygt halvvägs ner i fallet. Det innebar att vi lyckades paddla större delen av forsen i alla fall utan missöden. På de 14 kilometrarna därifrån och ner till Vålådalen skulle det senare visa sig att det inte fanns en enda meter med slätvatten förrän några få kilometer från upptaget.
Det var konstant klass II-III fors hela vägen, med ett flertal större och svårare forsar insprängda med jämna mellanrum. Helt perfekt ur vår synvinkel och vi kunde paddla nästan allt. Förutom själva Vålåfallet var det bara ytterligare ett kort fall som vi alla bar förbi, resten gick att paddla och höll högsta klass.
– Det var mycket tuffare och tyngre än jag trodde att bära kajakerna upp på fjället, men samtidigt var även paddlingen mycket bättre än vad jag förväntade mig, sa David.
Vi andra kunde helt klart instämma. Efter ytterligare några timmars paddling började vi också inse att idén att ge sig på att både bära upp till Härjångssjöarna och paddla hela sträckan ner till Vålådalen under en och samma dag var ganska galen. Det blev en av de längsta dagar på älven vi varit med om och när vi klockan 23 på kvällen ramlade in vid parkeringen i Vålådalen hade vi vandrat och paddlat i nästan 18 timmar i sträck.
– Det känns väldigt bra att ha gjort en sån här tur eftersom man lärt sig en hel del om vad man klarar av och fått nyttiga erfarenheter inför framtida turer, sa David efteråt.
Den tillfredsställelse man får av att med egen muskelkraft ta sig och utrustningen de tre milen upp till isättningen är värd hela ansträngningen. Dessutom sparar man miljön genom att undvika koldioxidutsläppen ett helikopterlyft medför. Istället får man en perfekt kombination av fjällvandring och forspaddling i en och samma tur. Vi hoppas att Övre Vålån i framtiden kommer att bli en klassisk svensk forspaddlingstur. Det är den värd, men ta gärna två dagar på er för paddlingen och glöm inte bärselen.
FAKTA OM TUREN
Observera att Länsstyrelsen sedan 2023 rekommenderar att “orörd zon” i naturreservatet inte besöks under tidsperioden 20 april till 18 juni. Se Länsstyrelsens interaktiva zonkarta över Vålådalens naturreservat för detaljerad information.
SMHI:s vattenwebb uppskattar att den högsta vattenföringen någonsin under tidsperioden 1991–2022 i Härjångsån inföll den 9 juni 2007 och uppgick till 19 m3/s (vid sammanflödet med det mindre biflödet från Vålåsjön). Längre ner vid sammanflödet med Stensån uppgick flödet till 53 m3/s. Detta är det näst högsta värdet för övre Vålån under samma tidsperiod. Det högsta var 56 m3/s. Med andra ord prickade vi in den bästa dagen de senaste 34 åren (och kanske mycket längre) för att göra denna tur. För Härjångsån vill man ha så mycket vatten det bara går och de allra flesta forsarna i övre Vålån blir också sannolikt bättre, om än svårare, på så högt vattenstånd som möjligt. Nedre Vålån (normalturen) blir för svår på dessa vattenstånd för de allra flesta paddlare, så det är svårt att optimera för både övre och nedre på samma dag [Ovanstånde fakta är adderade till artikeln vid publiceringen 2025].
Härjångssjöarna – Vålåvalsbron (Etapp 1)
Längd: 13 km
Fallhöjd: 160 m
Gradient: 12,7 m/km
Klass: III (IV, V)
Vålåvalsbron – Vålåfallet (Etapp 2)
Längd: 10 km
Fallhöjd: 200 m
Gradient: 19,2 m/km
Klass: IV (V, VI)
Vålåfallet – Vålådalen (Etapp 3)
Längd: 8 km
Fallhöjd: 40 m
Gradient: 5,1 m/km
Klass: III
Vålådalen – Ottsjön (Etapp 4)
Längd: 10 km
Fallhöjd: 80 m
Gradient: 7,7 m/km
Klass: IV (V)