Laforsen var en gång i tiden södra Norrlands största och mäktigaste vattenfall som genom sin storslagna skönhet, under århundraden fascinerat de människor som skådat dess väldiga urkraft. Fallet har i alla tider spelat en betydande roll för människorna i bygden. Långt tillbaka så fanns här ett gott laxfiske som utnyttjades av de gamla tidernas fångstmän. Många sägner och myter finns om Laforsen. Bland annat berättas om ett rövarband som bodde i en grotta på en ö nära fallet och där höll en flicka fängslad. Dessutom sägs det att många av de stora spelmännen kom till Laforsen för att ta del av dess trollkraft i sitt fiolspel. Bland annat sägs den store spelmanslegenden From-Olle ha lärt sig sina karaktäristiska ”rullstråk” genom att betrakta Laforsens skummande brus. I början av 1900-talet hölls populära pingstfester vid Laforsen, som blev en träffpunkt för bygdens folk och samlade tusentals människor.
Redan under 1800-talet så gjordes dock en del inverkan på forsen genom att man sprängde bort sten för att underlätta flottningen. Under 1930-talet så blomstrade flottningen och Ljusnan var då Sveriges timmerrikaste älv. Till slut tog dock mäktigare ekonomiska intressen över och 1949 borrades de första spränghålen för att dämma upp Laforsen. 1953 var arbetet fullbordat och en storslagen epok gick i graven. Laforsen var besegrad och kuvad av människohand.
Snart 50 år senare ligger Ljusnans fåra torr vid Laforsen, som ett monument över människans dårskap och hänsynslöst utnyttjande av våra sista naturresurser. Men så ibland, på våren eller vid exceptionellt höga sommarflöden kan Laforsen plötsligt få tillbaka en del av sin forna ståtlighet. När vattnet är för högt och kraftbolagen måste öppna luckorna för att släppa ut överskottet så kan man återigen uppleva forsens kraft. Då kan man åtminstone få en vag föreställning om hur fantastiskt vacker den måste ha varit i sin ursprungliga form.
Vid dessa tillfällen, när Laforsen lever upp igen, så har den fortfarande kraft att trollbinda människor med sin mystiska dimma, svävandes över det frustande infernot av dånande vattenmassor. Det är framförallt en viss sorts människor som Laforsen verkar ha ett extra stort inflytande över – nämligen forspaddlarna. Dessa underliga figurer, ofta klädda i allsköns besynnerliga dräkter, kan vid dessa tillfällen ses hoppandes av lycka vid älvens strand, ivriga som små pojkar och med breda leenden på sina läppar. Om man betraktar deras ansikten så ser man att de har något konstigt i blicken. Någon slags glimt eller gnista som gör att man får en känsla av att de vet något som vi andra ännu inte insett.
Förstapaddling (First Descent)
Första gången jag körde Laforsen var 1996 tillsammans med Pelle Nyberg. Med Laforsen menar jag då den 900 m långa forsen nedanför själva fallet som till största delen finns bevarat precis nedanför dammen. Det skulle ha kunnat vara en first descent av själva forsen eftersom det inte är så många som brukar köra Laforsen eftersom den normalt sett är torrlagd. Men det vet jag naturligtvis inte säkert.
När det är rejält högvatten så öppnas en ny dörr till Laforsen som då innehåller mycket trevlig paddling, kanske klass III+ eller möjligtvis IV- vid riktigt höga flöden. Den bjuder bland annat på några stora valsar och en del små drop.
Redan då, när vi för första gången såg det mäktiga vattenfallet så tänkte vi att en dag ska vi komma tillbaka, lite mer erfarna, och göra first descenten.
Fyra år senare, närmare bestämt lördagen den 29/7 – 2000, hade största delarna av det svenska freestylelandslaget samlats i Ljusnan för att träna inför EM i Norge. Vädret var toppen, varmt och soligt med klarblå himmel. Det gick fortfarande mycket vatten i Ljusnan efter sommarens enorma översvämningar som nådde sin kulmen bara en vecka tidigare. Då hade Hovrahällan varit den häftigaste playspot jag någonsin paddlat med superfeta valsar och stora härliga vågor. Nu var det mycket lägre men vi hade fortfarande roligt och slog cartwheels tills det snurrade i skallen.
Jag hade stått och njutit av åsynen av fallet i Laforsen veckan före och visste att förhållandena var perfekta. Varmt vatten i mängder och jättefint väder. Sagt och gjort, jag övertalade de andra till att haka på som säkerhet och för att dokumentera det hela. De gick något motvilligt med på det hela eftersom vi egentligen inte hade tid pga vårt tajta träningsschema. Men jag visste att om jag inte passade på nu skulle jag bli tvungen att vänta tills nästa år innan jag kunde köra.
Några minuter senare stod jag återigen uppe vid kraftstationen och blickade ut över det imponerande fallet. Vattnet forsar ut genom dammluckorna och fortsätter trettiotalet meter längre ner till en gigantisk exploderande vals och sedan några meter senare utför fallet som är som mest ca 8 m högt där det är vertikalt. Ljusnan är ingen liten älv och när hela denna vattenmassa på ca 600 m3/s kastas utför denna fallhöjd kan man säga att det blir lite ROC’n roll. Men ovanför fallet vid sidan av huvudströmmen finns en förhållandevis stor pool med bakvatten där man utan problem kan sätta i sin kajak.
Eftersom tiden var knapp hade jag bestämt mig för att ta den enklaste möjliga linjen nedför fallet där det var som lägst. Detta var också den enda linje som jag rekat noggrant redan innan. Detta innebar att jag tänkte köra fallet längst åt höger där det är lite lägre kanske ca 4-5 m och med ett litet trappsteg i fallet. Jag bytte om och värmde upp i det stora bakvattnet ovanför fallet och de andra placerade ut sig strategiskt. Jag satte sedan i kajaken i ett litet bakvatten precis ovanför fallet. Jag var faktiskt inte så nervös denna gång eftersom jag hade rekat detta väldigt noga, även då fallet var torrlagt.
Jag fick klartecken från Pelle med kameran och sen var det bara att köra. Jag vek ut i strömmen och accelererade snabbt eftersom det var bra tryck i vattnet. Innan jag visste ordet av landade jag nedanför fallet med en härlig känsla i maggropen. Yieehaa!!! Det var kul! Det vill jag göra om! Jag klättrade snabbt upp för slänten och tog mig ner igen för att köra ett andra åk. Det gick också lika bra och därmed hade ännu en gammal dröm gått i uppfyllelse. Just Laforsen är ju lite speciell eftersom det är vårt hemmavatten och det kändes extra roligt att äntligen få köra fallet.
I bilen på vägen hem satt jag och försökte smälta den sköna känslan av att jag nu faktiskt fått köra självaste Laforsen. Jag kände en stark känsla av harmoni och tillfredställelse och om någon hade betraktat mitt ansikte så hade de sett mig med ett brett leende på läpparna och något speciellt i blicken.
Det är beläget cirka 5 mil uppströms Ljusdal i Ljusnan och markerar starten för den övre turen på Mellanljusnan.
Södra Norrlands största och mest mytomspunna vattenfall
Bergmästare Anton Swab i sällskap med en yngre kollega Robsahm, företog år 1796 en studieresa genom Hälsingland och för bergskollegiums räkning besöktes Laforsen. Robsahm skriver om detta besök:
”En fjärdedels mil väster om Lassekrog besågs det stora vattenfallet, Laforsen, det största i hela Ljusnan, varest all uppkommande lax måste vända om […] Ett ofantligt buller höres och träden däromkring stå våta av imman, som synes ända ovanför trädtopparna […] Man berättade mig, att för nio år sedan en karl lyckligen farit med båt utför Laforsen, men jag rår ej för, att jag finner det både omöjligt och orimligt.”
Robsahm (1796)
Albert Viksten är en av bygdens mest kända författare. Han var bosatt i Färila och köpte även ett torp upp vid sjön Ängratörn, inte långt ifrån Laforsen. Redan 1928 förutsåg han det tragiska öde som skulle gå Laforsen till mötes i sin ballad om Laforsen:
”… Än går som en ström utan tygel och töm
de frustande hästarnas rad
med fladdrande manar av virvlande skum
i takt med en vild ballad,
men kanske en vår, när du vaknar och går
såsom förr till ditt muntra språng,
skall en jättemaskin vid en grå turbin
och en vägg av stenhård betong
betvinga de vita hästarnas trav
och du själv bli en människas slav…
Då är tid till att ställa din basröst om
till den nya tiden en sång.”
Balladen om Ljusnan av Albert Viksten (1928).