Tillsammans med ett filmteam från SVT vandrade Lars Larsson och hans vänner i tre dagar in i Sarek med uppåt 45 kg tunga kajaker på ryggen. Allt för att nå den svårtillgängliga fjällån Njoatsosjåhkå i “Vattenfallens dal”. Följ med bakom kulisserna på SVT:s dokumentärserie Det gränslösa.
Text och foto av Lars Larsson
Sommaren 2008 paddlade jag och Simon Berglund Tarraätno i Tarradalen, vilket så vitt vi vet var den första paddlingen med kajak. Tarrätno kommer västerifrån in i sjön Saggat vid Kvikkjokk på precis samma plats som Gamájåhkå ansluter norrifrån med en kaskad av kraftiga forsar. Vi visste att Tuomas Varala och ett finskt team, två år tidigare, burit upp och kört de tre sista kilometrarna av Gamájåhkå. Det var en av anledningarna till att jag istället ville utforska Tarraätno som fortfarande var opaddlad.
Nyfikenheten väcktes dock om vad som kunde finnas högre upp i Gamájåhkås källflöde Njoatsosjåhkå, som hade sitt ursprung inne i Sarek. Problemet var bara att för att nå detta var man tvungen att bära förbi hela Änokdeltat, ett en mil långt lugnparti med stora meanderbågar, för att därefter fortsätta ytterligare mil för att få med de intressanta delarna. Ett sådant stort projekt hade vi inte tid med då, så det hamnade på min långa att-göra-lista.
Innan jag eller andra svenskar hann komma till skott, blev några utländska paddlare istället först med att paddla Njoatsosjåhkå. Först ut var en grupp litauiska paddlare, ledda av Gediminas Andriukaitis, som 2013 gjorde en storslagen expedition med packrafts inne i Sareks nationalpark (detta var innan förbudet mot vattenfarkoster infördes 2015). Litauerna flög in med helikopter till Alep Sarvesjåhkå, som utgör Sareks västra gräns mot Padjelanta och länkade därefter ihop ett flertal vattendrag, inklusive Rapaälven, innan de avslutade med Njoatsosjåhkå. Så vitt jag vet var detta förstapaddlingen av Njoatsosjåhkå.
Två år senare begav sig de tre rutinerade tyska paddlarna Ulrich Kittelberger, Sebastian Gründler och Jens Reinhold ut på en fyra veckor lång forsturné i Skandinavien med sin husbil. Under denna tid paddlade de ett tjugotal vattendrag som inte nämns i några guideböcker – två av dessa var Tarraätno och Njoatsosjåhkå/Gamájåhkå.
Tyskarna flög in kajakerna med helikopter till båda vattendragen och verkar därigenom gissningsvis ha kunnat utelämna campingutrustning och paddlat lätta kajaker. De har trott att båda turerna var förstapaddlingar och de svenskar de pratat med kände uppenbarligen inte till att jag och Simon, Finnarna samt Litauerna redan paddlat dessa vattendrag många år tidigare.
Förra året ringde så telefonen. Det var Sonny Erhardsson från SVT-produktionen Det gränslösa som undrade om jag ville medverka och om jag hade något spännande projekt som skulle kunna skildras i dokumentären. Svaret blev självklart ja och ganska snart slog det mig att en expedition till Njoatsosjåhkå skulle vara ett perfekt äventyr för denna produktion. Det var ingen förstapaddling, men inga svenskar hade paddlat den, så vitt jag visste, och ingen överhuvudtaget hade burit in sina kajaker med egen muskelkraft.
Samtidigt visste jag att tyskarna i media uttryckt att turen som helhet var av världsklass. Då menade de allting sammantaget – forsarna, naturen, landskapet och längden på vattendraget. Dessa tyskar är välkända, mycket erfarna och har paddlat i hela världen. De har till och med paddlat Gaustaälven i norra Jämtland, en av Sveriges absolut bästa och tuffaste turer.
Få personer känner till forspaddlingen i Sarek bättre än Gediminas Andriukaitis, som paddlat de flesta vattendragen i området inklusive dem inom nationalparksgränserna (innan förbudet). Även han rankar Njoatsosjåhkå som det mest intressanta vattendraget för forspaddling i hela Sarek. Tidernas största Sarekkännare var Axel Hamberg, som kartlade området på slutet av 1800-talet.
Han publicerade 1922 den första guideboken över området och där beskrev han U-dalen i övre Njoatsosvágge som synnerligen storslagen. Njoatsosvágge har också kallats för “Vattenfallens dal” på grund av de otroligt vackra och mäktiga fallen som finns i Njoatsosjåhkå. En tur av världsklass i Sveriges mest mytomspunna och otillgängliga högfjällsområde genom “Vattenfallens dal” utgjorde en för mig oemotståndlig lockelse – jag var tvungen att ta mig till denna plats.
I filmen säger jag vid ett tillfälle att det är cirka 35 kilometer vandring in till paddlingen. Detta hade jag uppmätt genom noggrann mätning på kartan. I verkligheten skulle GPS:en visa att vi totalt vandrat 46 kilometer. Den siffran är korrigerad för ökad distans vid stillastående, annars hade det varit över fem mil.
Anledningen till skillnaden är att vägen man går alltid är krokigare än de raka streck man mäter på kartan, även om dessa görs noggrant. Det blir alltid lite avstickare här och där när man rekar snöbryggor, vad eller lägerplatser, samt att det tillkom några extra kilometer på slutet då vi avvek från den planerade kortare rutten.
När jag påbörjade planeringen av expeditionen insåg jag att det fanns otroligt många saker som skulle kunna gå snett. En av dem var att vi inte skulle lyckas pricka rätt vattenstånd. Om det blev för lågt fanns en risk att vi skulle få släpa tillbaka kajakerna i tre dagar till Kvikkjokk. Lyckligtvis drog ett kraftigt regnväder in över Sarek den sista natten innan vi skulle påbörja paddlingen och vattnet steg flera decimeter på bara några timmar. Vattengudarna hade hörsammat oss och vi fick en jättebra vattennivå.
Den övre delen av Njoatsosjåhkå låg tyvärr utom räckhåll för oss eftersom den ligger inom Sareks nationalpark, där det är förbud mot att framföra vattenfarkoster. Hela vandringen skedde inom nationalparken men vi kunde inte påbörja paddlingen förrän söder om bäcken Goabrekjågåsjs anslutning till Njoatsosjåhkå.
Därifrån ligger inte ån längre inom nationalparken, utan utgör dess naturliga gräns söderut. Det innebär att hela den södra sidan av vattendraget ligger utanför nationalparken och det är därmed möjligt att paddla utanför och längs med den yttre gränsen. Hela vår paddling sker alltså utanför Sareks nationalpark och majoriteten av sträckan är inte ens i närheten av gränsen.
Det bör också påpekas att Sarek är ett äldre och vidare begrepp än själva nationalparken som inrättades så sent som 1909. I Hambergs guidebok från 1922 benämns exempelvis Sarekfjällen som högfjällsområdet mellan Lule älvs källarmar, vilket innebär att även fjällmassivet Áhkká, som ligger i Stora sjöfallets nationalpark, kan sägas tillhöra Sarekfjällen.
Enligt denna definition och med tanke på att största delen av vandringen skedde inom nationalparkens gränser är det helt naturligt att säga att vi gjort en expedition i Sarek (även om det självfallet går att misstolka detta som att vi skulle ha paddlat inom nationalparken). Paddlingen skedde alltså inom det egentliga och historiska området Sarek, men inte inom nationalparkens gränser.
Jag hade aldrig tidigare vandrat i detta område och det var därför inte helt lätt att bedöma svårigheterna för filmteamet att följa oss längs Njoatsosjåhkå. Det skulle tyvärr visa sig bli en omöjlig uppgift. Filmteamet bestod av Sonny Erhardsson, Ted Logart, Johan Olsson och Alva Erhardsson. Erfarenheten av fjällvandring varierade stort inom gruppen, men dessa tappra hjältar gjorde en riktig kämpainsats som den som ser dokumentären tyvärr inte får en aning om.
Tanken var att de skulle följa oss till fots och att vi skulle vänta in dem vid lämpliga platser där vi kunde filma. När vi till slut, efter 46 kilometer och tre dagars vandring, sjösatte kajakerna, var vi kilometer bort bara inom några minuter. För filmteamet hade svårigheterna bara börjat.
Vi var väl medvetna om förekomsten av manshöga videsnår, närmast omöjliga att forcera, men det som skulle skapa än större hinder var nattens skyfall. Det sprutade vatten ur alla bäckar och vadet vi gjort dagen innan var idag helt omöjligt. Efter bara 200 meter genom den obanade terrängen stötte filmteamet på en bäck som krävde vadning upp till bröstet i det iskalla vattnet. De började klä av sig och lägga packningen på huvudet, men insåg snart att detta var helt galet.
Vid en närmare titt på kartan visade det sig att bara för att nå vår första checkpoint, fyra kilometer bort, skulle de behöva vada minst 12 likadana bäckar. Det var just nu omöjligt. Hela produktionen stod på spel. Vi hade en hård tidsgräns på tre dagar för att ta oss tillbaka till Kvikkjokk, eftersom flera av oss därefter hade andra åtaganden.
Lyckligtvis hade filmteamet en satellittelefon med sig och med den lyckades de kontakta ett av helikopterföretagen i området och få dem att komma och hämta dem där de befann sig. Med hjälp av helikoptern kunde de från luften lokalisera var vi befann oss och filmteamet blev därefter nedsläppta hos oss. Detta helikopterlyft ingick inte i produktionens budget och var inte planerat, men det möjliggjorde att vi överhuvudtaget fick med oss något filmmaterial alls från paddlingen. Det räddade hela produktionen.
Av den totala sträckan på över tre mil var det en bråkdel som vi hade möjlighet att filma. Det hade varit alldeles för dyrt att använda helikoptern för fler lyft och det var inte möjligt för filmteamet att ta sig fram till fots. Därför blev det bara några stickprov från sträckan och sedan mötte filmteamet upp oss igen i slutet av paddlingen när vi närmade oss målet.
Konsekvensen av de logistiska utmaningarna var att vi inte fick med oss det material vi hade hoppats på från turens höjdpunkt – Sjielmágårttje – själva hjärtat i vattenfallens dal. Här avlöser en serie höga vattenfall varandra med stora pooler emellan. Det första fallet är nästan 15 meter högt och såg vid en första anblick ofarbart ut. Därefter kommer en stor pool som följs av ett cirka 7-8 meter högt vattenfall som definitivt är körbart, men inte riskfritt.
Detta följs av ett tredje också cirka 6-7 meter högt fall vars landning är svårbedömd och som vi aldrig rekade noggrant. Efter denna trippel följer ytterligare ett par lägre fall. Accessen till poolen nedanför det andra fallet är inte enkel eftersom det är släta och brant sluttande hällar hela vägen ner i vattnet. Här krävs det alltså rep för att ta sig ned eller upp och det försvårar möjligheten till räddningsinsatser betydligt. Det körbara fallet bedömer jag vara av svårighetsgrad V.
I detta läge var vi väldigt trötta efter tre dagars vandring med tunga bördor och därefter ytterligare slit med att bära förbi svåra eller ofarbara forsar. Detta är ännu jobbigare än att bära kajakerna på ryggen och kräver ofta att man lastar ur all packning ur kajaken och därefter bär den förbi forsen separat. Du får alltså gå två gånger för både packning och kajak. Därefter ska alltihopa med stor möda ner i kajaken igen. Detta är oerhört jobbigt och tidsödande.
Trötthet i kombination med tidsbrist, stora faror, betydande svårigheter för räddningsinsats och evakuering gjorde att risken blev för hög för att ge oss på något av dessa fall. Det var helt rätt beslut och ärligt talat hade jag redan i planeringsstadiet gissat att vi inte skulle ha möjlighet att paddla något av de största fallen. Det hade nämligen inte något av de två team som tidigare paddlat sträckan heller gjort, trots att tyskarna var jätteduktiga och erfarna paddlare som sannolikt inte hade lika fullpackade kajaker som oss.
Även om vi inte paddlade de höga vattenfallen var det en av turens höjdpunkter. Det är en stor upplevelse att bara få befinna sig på platsen och känna vördnad inför naturens gränslösa skönhet och råa styrka. Karaktären på paddlingen under turen var jättefin och vattennivån var riktigt bra även om vattnet hade hunnit sjunka undan ganska mycket till den tredje och sista dagen.
Ser jag till turen som helheten är det den mest storslagna forspaddlingstur jag någonsin gjort. Det är helt klart en av landets häftigaste turer. Lättnaden var enorm när vi gick i mål och kände att vi trots de logistiska svårigheterna ändå borde ha fått ihop tillräckligt mycket filmmaterial för att klipparen Nils Nouchi skulle kunna pussla samman berättelsen.
Jag är mycket tacksam över att få ha gjort denna tur tillsammans med ett gäng riktigt sköna människor. Det fantastiska filmteamet och mina grymma paddlingskompisar: Stefan Pettersson, Dennis Franzén och Simon Berglund. Ett stort tack till alla inblandade!
Du kan se hela serien Det gränslösa på SVT Play. Forspaddlingen är avsnitten tre och fyra.